Debatt: Underskatta inte 30-talets återkomst

Påståendet att dagens debatt om värderingar, kultur och identitet i Sverige liknar 1930-talet är inte överdriven. Faktum är att orden skiljer sig åt mellan perioderna men att tankegångarna är mer eller mindre desamma. I grunden handlar det om huruvida man har mer frihetlig eller auktoritär människosyn.

Bland konservativa debattörer avfärdas liknelsen med 1930-talet som överdriven och naiv i diskussionen om värderingar. Håkan Boström avfärdar liknelsen i en artikel i Göteborgs-Posten (15/7) där han avgränsar 30-talet till Tyskland men inte nämner övriga Europa. Lars Trädgårdh menar i en debattartikel i Expressen (13/7) att dagens resonemang om ”svenska värderingar” inte bygger på myter, nationalromantik eller ett sagolikt jakt efter en sann nationalkaraktär. Därför, resonerar Trädgårdh och andra debattörer, är deras nationalism är ”god” och ”inkluderande”. Genom att hänvisa till forskning, bland annat den globala studien World Values Survey, kan man, menar debattörerna, förklara vissa värderingar som ”svenska” och ställa krav på ”samhällskontraktet” efter det som anses vara svensk kultur.

Frågan är dock vad som egentligen menas med kultur eller värderingar? Inte minst eftersom det ofta råder skillnad mellan hur politiker eller opinionsbildare uppfattar det jämfört med exempelvis forskare. Kristdemokraterna kommer inte att presentera aborträtten som en ”svensk värdering” och Socialdemokraterna kommer inte att betona kapitalismen. Kultur handlar i grunden om beteende, bättre sagt inlärda beteenden som individen väljer själv eller påtvingas av olika skäl. Retoriken om värderingar handlar också om privata intressen som därmed kan presenteras som "svenska". Just därför är det viktigt att förstå likheterna mellan 30-talet och dagens utveckling i Europa rörande auktoritära och totalitära krav på människors identiteter.

Historikern Urs Altermatt förklarade det på följande sätt utifrån erfarenheterna från kriget i Bosnien: "det som på 30-talets ansågs vara ras och folkets anda kallas i dag för ursprung och kultur". Målet är tyvärr att på nytt ställa orimliga och kollektivistiska krav på individen samt att leta efter en sorts ”anda” som hela nationen förväntas representera och fungera inom. Sådant agerande är riskabelt för det öppna samhället eftersom den ställer krav på att vetenskapliga resultat ska vara föreskrivande och inte beskrivande för människors identitet. Någon sann eller fast definition av vad som är svensk nationell identitet har aldrig existerat och kommer inte finnas. Ett öppet samhälle kan inte basera sig på monopol eller absoluta sanningar om nationell identitet när det finns många olika tolkningar och idéer om det.

Nationella kulturer utvecklades först i samband med nationalismen som idé under 1800-talet. Det visar att människors normer, värderingar eller beteenden har existerat före och kommer att existera efter nationalstaternas tid. Bland annat med tanke på att människor hämtar inspiration, idéer eller värderingar från olika håll i världen vilket även World Values Survey visar. Det som anses vara en nationell kultur bygger alltså i grunden på politiska värderingar om vad som är eller inte är en del av samhället och kan inte avgränsas med nationella gränser.

Det finns därför ingen ”rationell nationalism” som vissa debattörer menar. Nationalismen är fortsatt irrationell eftersom den är tänkt att konstrueras utifrån personliga värderingar och exkluderar att det finns alternativ till hur ett samhälle kan organiseras. Ett sätt att inte upprepa 30-talets misstag är att värna om öppenheten i samhället. Gemensamma aspekter för samhället att basera sig på är rättsstatlighet, demokrati eller mänskliga rättigheter.I övrigt bör valet av identitet, inklusive den nationella, vara en privat sak för individen att välja.

Vladan Lausevic
Liberal skribent