Uppsala satsar förvånansvärt lite på skolans undervisning.
Enligt Skolverkets statistik från 2016 hamnar Uppsala kommun på plats 272 av Sveriges 290 kommuner när det gäller att satsa på undervisning i grundskolan.
För gymnasiets del är statistiken lika nedslående. Året 2016 är inget speciellt år, utan bilden är likartad även längre bakåt i tiden. Frågan är varför Uppsala valt att satsa så lite på undervisning, i förhållande till övriga poster i den kommunala budgeten.
Totalt uppgick kostnaderna för grundskolans undervisning till 812 miljoner kronor 2016. Motsvarande kostnad för gymnasieskolan var 324 miljoner kronor. Det blir sammantaget 1 136 miljarder kronor, vilket utgör en tiondel av kommunens totala kostnader. Kostnaderna är små i förhållande till det stora elevantalet i kommunen.
Enligt välgjord forskning finns ett tydligt samband mellan resurser och elevernas inlärning.
Samtidigt står det klart att det finns många risker att pengar används ineffektivt. I en forskningsöversikt av Jan-Eric Gustafsson och Eva Myrberg (2002) framhålls att den svenska skolan har betydande anslag till sitt förfogande, mätt som andel av BNP, men en större del av skolresurserna går till annat än undervisning. Några stora utgiftsposter är lokaler, administration och ”övrigt”. Därtill har den svenska skolan ett vidare uppdrag än många andra länder, vilket medför att kostnader för exempelvis skolmat och skolskjuts är betydande.
Det finns däremot, enligt Gustafsson och Myrberg, inga forskningsresultat som visar att resurser som används till annat än undervisning skulle ha en positiv effekt på elevresultaten.
Sveriges resursallokering kan således inte förväntas leda till att våra elever når framstående resultat i internationella jämförelser, mätt som nivån av kunskaper och färdigheter.
Dessvärre hör Uppsala kommun till de kommuner i Sverige som är allra sämst på att prioritera undervisningen (se UNT 5/9). I internationella undersökningar framstår Sverige som ett land som nedprioriterar undervisningen och Uppsala kommun är en av de kommuner som nedprioriterar undervisningen allra mest.
Nyligen försökte Uppsalas gymnasiechef bemöta kritik från lärarinitiativet, som framhöll problemen med den stora arbetsbelastningen hos gymnasielärarna i Uppsala, men svaret var minst sagt vagt. Bland annat påstås att det är svårt att jämföra Sveriges kommuner – trots att Skolverkets statistik, som bygger på uppgifter från Statistiska Centralbyrån, gör just det. All form av statistik behöver förvisso förklaras, men om man ska ta gymnasiechefens ord på allvar så skulle tillståndet i Uppsala mycket väl kunna vara ännu värre.
Det är emellertid märkligt att det är just gymnasiechefen som bemöter kritiken. Det borde i stället vara ansvariga politiker i kommunfullmäktige som ställs till svars. I en rapport från Skolverket, ”Kommunalt huvudmannaskap i praktiken” från 2011, diskuteras detta problem utförligt.
Trots att kommunfullmäktige har ansvaret för att varje elev får en undervisning som innebär att eleven utvecklas så långt som det är möjligt, saknas nästan helt en kvalificerad debatt och analys på denna nivå.
Visserligen kan ansvarig nämnd, förvaltning, rektorer och lärare ha ansvar för olika delar av genomförandet, men de har inte ansvar för tilldelningen av resurser och övriga förutsättningar. Att delegera ansvar utan att ge lämpliga förutsättningar är inte ett bra sätt att leda verksamheten.
Skolverkets rapport visar även att kommunerna har diffusa föreställningar om var ansvaret ligger, vilket står i kontrast till skollagen och kommunallagen. Där framgår att det är kommunfullmäktige som är mottagaren av statens huvudmannauppdrag. Det är således kommunledningen, kommunfullmäktige och dess beredningsorgan kommunstyrelsen, som borde ansvara för att skolverksamheten motsvarar de nationella målen och kravnivåerna. Det vore för övrigt märkligt om ansvaret inte låg på den nivå som beslutas om budgeten. I sammanhanget är det viktigt att påpeka att det inte bara handlar om andelen elever som ”når målen” i betydelsen får minst betyget E, eller genomströmning. Alla elever ska enligt skollagen utvecklas så långt som det är möjligt för dem, vilket innebär att skollagen sätter en högre ambitionsnivå.
Frågan är då varför Uppsala kommunfullmäktige beslutar om att satsa så lite på skolans undervisning (både i grundskolan och i gymnasieskolan).
En tänkbar förklaring skulle kunna vara att politikerna tror att ekonomiska resurser har liten eller ingen påverkan på elevresultaten. Det fanns exempel på studier under 1980-talet, till exempel av Eric Hanushek, som påstod det. Men, den samlade kunskapen på området, som belyses i Gustafssons och Myrbergs forskningsöversikt, visar att resurser som används väl har en avgörande betydelse för skolresultaten. Därför borde Uppsalas kommunfullmäktigeförsamling göra mer genomtänkta prioriteringar.
Om skolornas resultat sviktar, eller personalens arbetssituation är ansträngd, ligger ansvaret för det inte på rektor, gymnasiechef, eller någon annan chef på mellannivå, utan på kommunfullmäktige.
Förklaringen till den tidigare missuppfattningen kan vara att resurser ofta används för att kompensera problem och svårigheter av olika slag och att många undersökningar inte korrigerats för dessa kompensationer. Metodologiskt rigorösa studier pekar dock på att ekonomiska resurser har stark påverkan på elevernas inlärning.
När resurserna som budgeterats når fram till klassrummen finns det möjlighet för lärarna att göra ett gott arbete.
Om huvuddelen av resurserna inte ens når fram till klassrummen är lärarnas uppdrag avsevärt svårare, vilket den nuvarande arbetsmiljön också visar tydligt. I början av varje mandatperiod kan den politiska ledningen välja att göra nödvändiga omprioriteringar. Låt oss hoppas att skolans ledning och styrning får en renässans. Det är dags att låta arbetet i Uppsala kommunfullmäktige bygga på välgjord forskning och beprövad erfarenhet.