Barn tvingas lämna sina hem för att fly från terror och skräck. Många kommer till Sverige med stort hopp, i sökandet efter trygghet. Barn som får stanna får ett nytt hem och nya vänner. De som har tur kan ännu en gång känna sig trygga i det nya hemmet. Till den dagen då de återigen tvingas lämna allt.
Detta händer på grund av ett system som prioriterar ekonomisk rättvisa över barns behov.
När ett ensamkommande flyktingbarn kommer till Sverige får de en så kallad anvisningskommun som får ansvar för dem. Migrationsverket kräver att kommunerna ta emot alla som anvisas till kommunen. Detta är för att få kommunerna att dela på ansvaret och kostnaden av flyktingkrisen. Migrationsverket kräver dock inte att kommunerna garanterar ett visst antal boendeplatser för dessa barn. Om kommunen inte har boende skickas barnen vidare, men anvisningskommunen har fortfarande ekonomiskt ansvar. Ekonomiskt innebär detta en jämnare fördelning mellan kommunerna, eftersom anvisningskommunen betalar för boende och uppehälle.
Det är dock dyrare för anvisningskommunen att betala för boende i en annan kommun, eftersom barnen då oftast bor i privata boenden i stället för kommunala. Av denna anledning vill anvisningskommunen flytta barnen till sin kommun när de väl har plats.
Konsekvensen blir att barn skickas fram och tillbaka mellan boenden och kommuner, vilket leder till minskad trygghet.
“Dessa förflyttningar mellan kommuner har i många fall skapat mycket stor oro och stress hos ungdomarna. Tyvärr är det många som mår mycket dåligt på grund av dem.”, berättar kuratorn Karin Sehlin, författare till boken "Ser du mig?" som lyfter barn och ungas röster. Vi pratade med en ensamkommande ungdom som berättade om hur han kände över att behöva flytta. Han berättar hur det känns stressigt och oroligt eftersom han inte vet vad som kommer hända och även hur det lätt kan bli ensamt när han förlorar kontakten med vänner. Vissa ensamkommande kan vilja flytta om de inte trivs där de bor, men oftast vill de inte det.
Att flyttas ofrivilligt leder till att stabiliteten rubbas och processen kan återuppväcka trauma när man återigen måste lämna allt.
Han är inte ensam med att känna så. Även Socialstyrelsens grundbok i BBIC, Barnets behov i centrum, menar att barn som växer upp i bristfälliga bostadsförhållande, till exempel att tvingas flytta ofta, har ökad risk för att bristande omsorg och utveckling av psykosocial problematik. Ändå pågår denna flytt av barn. Det är tydligt att denna process kränker barns rättigheter och strider mot flera artiklar i barnkonventionen, bland annat artikel 3 som handlar om statens skyldighet att ta hänsyn till barnets bästa.
Systemet för placeringen av ensamkommande flyktingbarn som vi har nu är bristfälligt, då ekonomisk rättvisa mellan kommuner prioriteras framför barns rättigheter och välmående.
Migrationsverket måste ändra sin policy och kräva fastare placering av dessa barn från kommunernas sida för att undvika att barnens rättigheter kränks. Sverige bör vara ett föregångsland för upprätthållandet av mänskliga rättigheter.
Vi driver med hjälp utav Barnombudet i Uppsala län frågan "Upp mot flytt", vars mål är att Uppsala kommun ska kunna ta emot alla anvisade barn.
Ellen Schaal, Minna Palmgren Thun och Zainullah Habibian, sommarjobbare på Barnombudet