I USA sätts för närvarande landets konstitution på stora prov. Den nye presidenten Donald Trump skriver under den ena presidentordern efter den andra, som därefter möter motstånd från domstolar och kongressledamöter.
Därmed kan omvärlden bevittna hur idén om maktdelning som lanserades av den franske politiske filosofen Charles-Louis de Secondat Montesquieu fungerar i praktiken.
Presidenten (den verkställande makten) är inte enväldig. Han måste också beakta domstolarna (den dömande makten) och kongressen (den lagstiftande makten). Denna princip har mycket som talar för sig och bör därför ha tillämpning även utanför politiken.
Tanken om maktdelning har också anammats av många ledande nordamerikanska universitet, som inte bara har en styrelse och en rektor utan också en akademisk senat.
Därmed skapas en hälsosam balans mellan styrelse, rektor och de akademiska lärarna. Detta är något att uppmärksamma inte minst i Sverige, där allt fler signaler kommer att universiteten bör styras som företag i enlighet med en linjeorganisation. Kåre Bremers utredning ”Utvecklad ledning av universitet och högskolor” (SOU 2015:92) föreslår visserligen att beslut ska kunna beredas i kollegiala organ, men det framgår också klart att det är linjeorganisationen som bestämmer.
Denna slutsats grundas delvis på uppfattningen att kollegiala organ är oförmögna att fatta beslut. Den förefaller också bero på att svenska universitet och högskolor har mycket olika former för det kollegiala inflytandet.
Som statsvetaren Elin Sundberg visat, har det kollegiala inflytandet särskilt vid de yngre och mindre lärosätena i stor utsträckning försvunnit till förmån för en renodlad linjeorganisation. Risken är stor att de äldre och större lärosätena utvecklas i samma riktning.
I den här situationen finns det anledning att erinra om att många av de nordamerikanska universitet som tillämpar Montesquieus idéer, genom inflytelserika akademiska senater, är framgångsrika. Ett par exempel är de två mycket framstående universiteten i Kalifornien, Berkeley och Stanford. Sättet att utöva inflytande skiljer sig visserligen åt dem emellan. Vid Berkeley är alla akademiska lärare medlemmar av senaten, medan Stanford har en senat med ett mer begränsat antal ledamöter. Oavsett dessa skillnader i organisation spelar de akademiska senaterna en viktig roll vid de båda universiteten.
Uppsala universitet har sedan slutet av 1990-talet en akademisk senat, men den har än så länge haft begränsat inflytande.
Den har mer varit ett diskussionsforum än en motvikt mot styrelse och rektor. Att öka akademiska senatens befogenheter skulle därför med säkerhet vitalisera det kollegiala engagemanget. Detta vore enligt vår mening mycket positivt. Inte minst skulle det vara en fördel vid tillfällen då förtroendet för rektor eller styrelse sviktar.
En viktig uppgift för den akademiska senaten med förstärkta befogenheter vore att den utgjorde hörandeförsamling vid rektorsval.
Den borde också få ansvaret för att ge regeringen underlag vid val av ordförande och allmänrepresentanter i styrelsen. Vidare skulle senaten kunna skapa ett antal kommittéer för att behandla övergripande kvalitetsfrågor gällande avhandlingar, kompetenskrav vid rekryteringar och befordringar, olika lärarkategoriers undervisningsplikt, etcetera. Dessa kommittéer skulle arbeta oberoende av styrelse och rektor, men skulle givetvis också kunna utgöra referensgrupper i frågor som är av stor betydelse för universitetet.
Eftersom gällande förordningar ger svenska lärosäten en stor frihet att själva utveckla sina styrformer, är de här förändringarna också fullt möjliga att genomföra.
Vi anser därför att Uppsala universitet, som nu håller på att se över sin arbetsordning, borde ge den redan existerande senaten sådana konkreta uppdrag.
På så sätt skulle säkerligen intresset öka även bland de allra främsta akademiska lärarna att engagera sig i universitetets strategiska frågor. Detta skulle i sin tur innebära en viktig kraft som skulle kunna förstärka Uppsala universitets ställning som internationellt ledande akademisk institution.
Lars Engwall, professor emeritus i företagsekonomi Uppsala universitetBo Sundqvist, professor emeritus i jonfysik, Uppsala universitets rektor 1999–2006