Mattias Nygren, ledamot i Viltförvaltningsdelegationen (KD).
Upplandsstiftelsen investerar betydande resurser i att återställa fria vandringsvägar för fisk, exempelvis i Hargsån, för att stärka fiskens naturliga reproduktion. Detta är i grunden ett mycket positivt initiativ som visar på en vilja att främja biologisk mångfald och att reparera tidigare skador på våra vattenmiljöer.
Samtidigt motsätter sig stiftelsen skyddsjakt på storskarv inom sina vattenområden vid Upplandskusten, där de förfogar över jakträtten. De motiverar sin ståndpunkt med att “förekomsten av storskarv inte medför negativ ekologisk påverkan eller någon betydande skada på enskild egendom eller verksamhet.” Detta uttalande väcker allvarliga frågor om stiftelsens kunskapsunderlag och förståelse för ekosystemets komplexitet.
Forskning från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) visar tydligt att skarv lokalt kan ha en dramatisk påverkan på fiskbestånd, särskilt kustnära arter som gädda, havsöring och abborre. Enligt en SLU-analyserad metastudie är abborrfiskar bland de arter som påverkas mest negativt av skarvens predation. Ytterligare rapporter från SLU och Stockholms universitet visar att säl och skarv tillsammans konsumerar lika mycket fisk i Östersjön som allt yrkes- och fritidsfiske sammantaget. För vissa arter, som abborre, står skarven för hela 90 procent av det totala uttaget — en siffra som kraftigt underminerar fiskbeståndens återhämtningsmöjligheter.
Att investera stora summor i att förbättra lekområden och fria vandringsvägar för fisk, samtidigt som man blundar för den massiva predationen från skarv, är inte bara ologiskt. Det är ett exempel på fragmenterad naturvård, där välmenande insatser riskerar att bli verkningslösa när de inte kompletteras med en förvaltning av naturliga hot mot de arter man försöker skydda.
Konsekvenserna av detta är inte bara ekologiska. Många boende längs Upplandskusten – fritidsfiskare, yrkesfiskare, turistföretagare och naturvänner – vittnar om hur skarvens snabba expansion har lett till tomma vikar och minskad fiskrikedom. Förtroendet för naturvårdsinsatser urholkas snabbt när människor upplever att deras verklighet ignoreras till förmån för ideologiska principer. Att avfärda skyddsjakt som irrelevant eller onödig är inte bara en felbedömning – det riskerar också att undergräva stödet för viktiga miljöåtgärder i stort.
Det är inte bara lokala röster som larmar. Länsstyrelsen i Uppsala län har nyligen beslutat om riktad skyddsjakt på skarv för att skydda känsliga fiskbestånd och freda fiskeredskap. Regeringen har dessutom gett Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket i uppdrag att ta fram åtgärder för att minska predationstrycket från både skarv och säl. Flera av Sveriges främsta fiskeriforskare pekar på att utan minskat predationstryck kommer återhämtningen för våra kustbestånd att vara näst intill omöjlig.
En helhetssyn är nödvändig. Ekosystemen i Östersjön och längs våra kuster är i dag hårt ansträngda av klimatförändringar, övergödning och tidigare överfiske. I detta läge måste varje insats noggrant vägas samman med andra ekologiska faktorer – och skarvproblematiken är en av de mest akuta. Att förbättra lekbottnar och fria vandringsvägar utan att samtidigt hantera predatortrycket är som att försöka fylla ett badkar utan att sätta i proppen.
Om Upplandsstiftelsen vill fortsätta att vara en trovärdig aktör för biologisk mångfald och ekosystemhälsa måste de revidera sin hållning. Det räcker inte att arbeta för en del av helheten. Verkligt ansvar innebär att se hela bilden – inklusive svåra och ibland obekväma sanningar.
Det är dags för Upplandsstiftelsen att ta ett helhetsansvar för våra kustekosystem. För fiskens skull, för kustsamhällenas framtid och för det långsiktiga förtroendet för naturvården i Sverige.