Uppsala kommun är dyrast i Stockholm och Uppsala län vad gäller avgifter för attefallshus.
Kommuner som Heby och Sigtuna tar mellan 1100 och 2900 kronor i avgift för en bygganmälan, medan Uppsala tar upp till 18000 kronor, visar en rundringning som Villaägarnas Riksförbund har genomfört.
Syftet med attefallshusen är att det ska bli enklare att bygga. Kommunen ska inte kunna vara en stoppkloss i byggandet genom långa handläggningstider, byråkratiskt krångel och höga avgifter.
Uppsalas höga avgifter motarbetar reformens mål – att det ska bli lättare att bygga.
För att få bygga ett attefallshus krävs bygganmälan och att kommuner beviljar ett startdatum. Kommunen kan vägra tillstånd med hänvisning till kulturmärkta områden eller brandskydd.
Inför reformen var många skeptiska; grannfejder och förfulning av villaområden befarades. De som var positiva betonade att reformen skulle stimulera byggandet och att det är positivt att ge individerna mer makt. Det är än så länge för tidigt att utvärdera, men icke desto mindre viktigt att följa hur reformen landar i verkligheten.
Därför har Villaägarna undersökt kommunernas hantering av bygganmälningar för Attefallshus. En rundringning till kommuner i Stockholm och Uppsala län visar på stora skillnader.
Förutom stor variation i pris så varierar även handläggningstider och krav på utstakning. Vissa kommuner kräver utstakning och tar extra betalt för det, andra låter det ingå i priset för bygganmälan, och åter andra kräver ingen utstakning.
Handläggningstiderna varierar mellan en och tio veckor. Vissa kommuner nekar också kategoriskt startdatum till attefallshus i vissa områden med hänvisning till kulturvärden.
Olika kommuner uppvisar alltså olika attityder till attefallshus. En del ser på dem som en större friggebod, som bör tyngas med så små administrativa kostnader och besvär som möjligt, medan andra är negativt inställda till hela konceptet och gör vad som står i deras makt för att förhindra det.
En av poängerna med attefallshusen är att de förskjuter makt från kommunen till individerna. Med makt följer ansvar, och det återstår att se om individerna axlar det. Skeptikerna pekar på en reell risk när de varnar för grannfejder och förfulning. Å andra sidan kan samma principiella invändningar riktas mot friggeboden, och den reformen landade ju väl. Det håller nog de flesta med om.
Attefallshusen är på sätt och vis ett experiment i egenmakt; man söker en balanspunkt i maktdelning mellan kollektivet och individen. Ingen kan med trovärdighet påstå sig veta exakt var den punkten finns i förväg.
Det är därför ingen överraskning att vissa kommuner uppvisar ett sorts kontrollbehov, och inte frivilligt släpper makt till individen, medan andra förefaller ha större förtroende för att grannar kan komma överens.
Men även kommuner med en skeptisk grundinställning måste acceptera lagen, och inte försöka motverka reformens intentioner med andra medel.
Uppsala hör till den grupp kommuner som har en mycket hög avgift. Ur rättssäkerhetssynpunkt är det önskvärt med likabehandling, oavsett var i landet man bor. Därför Uppsala vända blicken mot sina grannkommuner, för att se hur andra jobbar med frågan och lära.
Olika kommuner har olika förutsättningar, och det är inte nödvändigtvis ett mål att avgifter och handläggningsrutiner ska vara identiska över hela landet. Men det är heller inte rimligt att en kommun debiterar tio gånger så mycket som en annan. Där finns uppenbarligen en förbättringspotential.
Vi ser fram emot att höra hur Uppsala planerar utveckla sin hantering av attefallshus för att sänka avgiften och korta vägen mellan byggidé och färdigt hus. Det är dags att lämna sistaplatsen!
Jakob Eliasson
samhällspolitisk chef
Villaägarnas Riksförbund