Nya direktiv från kommunen gör gällande att romska barn endast får bo på natthärbärget i nödfall under kortare perioder, sen ska de skickas ut. Detta för att signalera till föräldrarna att deras barns framtid är i Rumänien och att de ska åka hem, sätta barnen i skola och ta sig ett arbete. Det är en moraliskt oförsvarlig och oerhört förenklad position.
Uppsala kommun har börjat strukturera sitt arbete kring utsatta EU-medborgare utifrån principen om att framtiden för den här gruppen finns i hemländerna, främst Rumänien. Särskilt tydlig blir den positionen i relation till barnen. Barnens skolgång ska prioriteras, och i Rumänien har de rätt att gå i skolan, verkar tanken vara. Det är på det hela taget något Stefanushjälpen helhjärtat står bakom. Utbildning är nyckeln till framtiden, men det är okunnigt att försöka framställa skolgång i Rumänien som något helt oproblematiskt för en fattig rom.
Det är aldrig helt gratis att gå i skolan; material, skolväska, transport och kläder som duger i skolan är alla kostnader. Den enormt utbredda antiziganismen gör också att barn ofta blir mobbade eller särbehandlade av både klasskamrater och lärare. Barnens föräldrar – som ofta själva inte gått i skolan – låter då barnen stanna hemma, dels av kärlek och dels av bristande insikt kring vikten av utbildning.
Den sortens problem löses inte magiskt av att man tvingas bort från Uppsala. Ett annat sätt att värna barnens skolgång skulle vara att, likt Göteborgs kommun, öppna upp skolan för barn till utsatta EU-medborgare. Det har inte lett till att Göteborg har blivit översvämmat av barnfamiljer från Rumänien, utan helt enkelt till att de ytterst få barn som följer med till Göteborg faktiskt fått gå i skolan under perioden de är här.
Det Uppsala gör nu är att förvisa romska barn till att sova i undermåliga boenden, i värsta fall utomhus, mitt i vintern, som någon sorts signalpolitik riktad till barnens föräldrar. Det är som att man skulle porta barn till arbetslösa föräldrar från skolan eller fotbollsträningen för att motivera föräldrarna att skaffa ett jobb.
Barn ska alltid skyddas, oavsett situation. De har inte valt att komma hit. Jag kan förstå tanken om att framtiden för de flesta i den här gruppen finns i Rumänien, även om det är en mycket förenklad och glorifierad bild av situationen där, men vägen dit kan aldrig vara att göra det så dåligt som möjligt för barnen här.
Dessutom är hela rationaliseringen av beslutet ologisk. Det finns inget stöd i verkligheten för att något mer acceptabla levnadsförhållanden här innebär att fler söker sig hit. Tak över huvudet i en korridor med 40 andra personer, tillgång till offentlig toalett och möjlighet till skolgång för barnen har inte lett till att fler kommer hit. Dessa desperat fattiga människors mål är att få in pengar, helst genom jobb, men om det krävs: genom att tigga.
Finns det inget bra sätt för barnen att försörjas under tiden för resan hemma i Rumänien tas barnen med. Det är i regel rationella ekonomiska och sociala beslut som leder till att vi har människor som tigger på våra gator. Hade det funnits bättre alternativ hade de tagit dessa. Dagens politik däremot är mättad med paternalism och tankegångar som att om de bara gör som vi säger så kommer det bli bra. Det måste vi komma bort ifrån.
Att arbeta tillsammans med organisationer och kommunala instanser i Rumänien för att hjälpa vuxna till arbete och integration och barn till skolgång applåderar vi i Stefanushjälpen, men det vore att lura sig själv om man tror att repressiva åtgärder som att inte tillåta skolgång eller sovplats på härbärget här i Uppsala hjälper folk till den framtiden.
Att använda barn som slagträ för att driva igenom sin politik är skamligt och något vi aldrig skulle tolerera kring svenska barn. För att utrota antiziganism och fattigdom krävs stöd och möjligheter, både här i Uppsala och i Rumänien, inte fler stängda dörrar och mer paternalism.
Johannes Widlund
Ordförande, Stefanushjälpen