Debatt: Stoppa åderlåtningen av statens museer

För nära 250 år sedan lanserade den skotske nationalekonomen Adam Smith i boken The Wealth of Nations sin metafor att marknaden styrs av en osynlig hand. Sedan dess har denna styrmekanism präglat olika marknadslösningar som visat sig ha betydande positiva effekter.

Samtidigt har det blivit uppenbart att den osynliga handen behöver tyglas genom de spelregler som politiken sätter upp. Vidare finns skäl för att statsmakterna med en synlig hand tar ansvar för vissa viktiga samhällsfunktioner. Vanligtvis brukar man i detta sammanhang nämna nationellt försvar, polis, fångvård och brandförsvar. Men dit hör också alla de statliga kulturinstitutioner som ger medborgarna tillgång till museisamlingar, konstnärlig verksamhet och utbildning. För dessa krävs en synlig hand som väljer att prioritera dem och ger dem erforderliga resurser. Så sker också i vårt land genom att dessa institutioner tilldelas anslag från politiska församlingar. 

Det är dock mycket viktigt att uppmärksamma att politikerna gentemot kulturinstitutionerna också använder sig av en osynlig hand. Med den tar de tillbaka delar av anslagen genom hyror som i många fall blir dem övermäktiga. Klagomål om detta sakernas tillstånd har hörts under lång tid och framfördes nyligen med stark emfas av Nationalmuseums i förtid avgångna överintendent Susanna Pettersson den 28 augusti i Svenska Dagbladet. Hon skrev att museet, som för några år sedan renoverades för miljardbelopp, inte klarar ekonomin på grund av hyreskostnader. Museet har redan dragit ned verksamheten med färre anställda, färre utställningar samt stängt en dag i veckan. Ytterligare stängningar är aktuella och den tidigare museichefen nämner till och med möjligheten att flytta från det nyrenoverade huset på Blasieholmen. 

Inför detta kan man endast säga: den osynliga handen har fått alltför stort inflytande. Allmänt sett grundas dess makt på att de varor och tjänster som erbjuds kan finna efterfrågan från andra. Men vem ska ta över ett nyrenoverat museum om dess konst försvinner? Vilken alternativ användning har Dramaten och Operan? Det är med andra ord inte fråga om en marknad. Staten bör därför så snart som möjligt genomföra förändringar som gör det möjligt för landets statliga kulturinstitutioner att bedriva sin verksamhet utan avbräck från den osynliga handen.

Att kulturinstitutioner bör ha särskilda villkor beror inte bara på att de har sin verksamhet i fastigheter som har mycket begränsad användning för andra aktörer. Det har också sin grund i deras speciella verksamhet.

Om man spelar en teaterpjäs eller ett musikstycke är det i princip författarens och kompositörens anvisningar som gäller. Att öka hastigheten fungerar helt enkelt inte. På samma sätt är det orimligt att en nationell konstskatt som under århundranden har inköpts eller donerats till ett museum inte visas för allmänheten därför att staten tar tillbaka delar av de anslag som man med stor stolthet presenterat i sina propositioner.

Det finns i sammanhanget också anledning att påpeka att landets universitet och högskolor även de är kulturinstitutioner som drabbas av statens osynliga hand. I deras fall är hyresvärden Akademiska Hus som med statens höga avkastningskrav är ett av dess mest lönsamma företag. Konsekvensen för den högre utbildningen och forskningen är ett avsevärt läckage tillbaka till statskassan. Därmed begränsas studenternas undervisning och betydande medel försvinner från forskningen. Det förra innebär att studenternas kontakter med akademiska lärare begränsas. Det leder till att storföreläsningar får ersätta seminarieundervisning i mindre grupper.

Av allt att döma är frågan om kulturfastigheternas hyror en fråga där finansdepartementet dominerar över såväl kulturdepartementet som utbildningsdepartementet. Det är därför nödvändigt att frågan om våra kulturinstitutioners ekonomi flyttas till den allra högsta politiska nivån. Statsministern bör snarast finna lösningar som innebär att den osynliga handen inte fortsättningsvis dränerar landets viktiga kulturinstitutioner.