Stoppa ÄderlÄtningen av statens museer

Det Àr inte hÄllbart att en konstruerade "marknadslösningar" tillÄts drÀnera kulturinstitutioner pÄ resurser, skriver Lars Engwall.

Nationalmuseum och flera andra kulturinstitutioner hotas av höga hyror.

Nationalmuseum och flera andra kulturinstitutioner hotas av höga hyror.

Foto: Christine Olsson/TT

Debatt2023-09-24 06:45
Det hĂ€r Ă€r en debattartikel. Åsikterna i texten Ă€r skribentens egna.

För nÀra 250 Är sedan lanserade den skotske nationalekonomen Adam Smith i boken The Wealth of Nations sin metafor att marknaden styrs av en osynlig hand. Sedan dess har denna styrmekanism prÀglat olika marknadslösningar som visat sig ha betydande positiva effekter.

Samtidigt har det blivit uppenbart att den osynliga handen behöver tyglas genom de spelregler som politiken sĂ€tter upp. Vidare finns skĂ€l för att statsmakterna med en synlig hand tar ansvar för vissa viktiga samhĂ€llsfunktioner. Vanligtvis brukar man i detta sammanhang nĂ€mna nationellt försvar, polis, fĂ„ngvĂ„rd och brandförsvar. Men dit hör ocksĂ„ alla de statliga kulturinstitutioner som ger medborgarna tillgĂ„ng till museisamlingar, konstnĂ€rlig verksamhet och utbildning. För dessa krĂ€vs en synlig hand som vĂ€ljer att prioritera dem och ger dem erforderliga resurser. SĂ„ sker ocksĂ„ i vĂ„rt land genom att dessa institutioner tilldelas anslag frĂ„n politiska församlingar. 

Det Ă€r dock mycket viktigt att uppmĂ€rksamma att politikerna gentemot kulturinstitutionerna ocksĂ„ anvĂ€nder sig av en osynlig hand. Med den tar de tillbaka delar av anslagen genom hyror som i mĂ„nga fall blir dem övermĂ€ktiga. KlagomĂ„l om detta sakernas tillstĂ„nd har hörts under lĂ„ng tid och framfördes nyligen med stark emfas av Nationalmuseums i förtid avgĂ„ngna överintendent Susanna Pettersson den 28 augusti i Svenska Dagbladet. Hon skrev att museet, som för nĂ„gra Ă„r sedan renoverades för miljardbelopp, inte klarar ekonomin pĂ„ grund av hyreskostnader. Museet har redan dragit ned verksamheten med fĂ€rre anstĂ€llda, fĂ€rre utstĂ€llningar samt stĂ€ngt en dag i veckan. Ytterligare stĂ€ngningar Ă€r aktuella och den tidigare museichefen nĂ€mner till och med möjligheten att flytta frĂ„n det nyrenoverade huset pĂ„ Blasieholmen. 

Inför detta kan man endast sÀga: den osynliga handen har fÄtt alltför stort inflytande. AllmÀnt sett grundas dess makt pÄ att de varor och tjÀnster som erbjuds kan finna efterfrÄgan frÄn andra. Men vem ska ta över ett nyrenoverat museum om dess konst försvinner? Vilken alternativ anvÀndning har Dramaten och Operan? Det Àr med andra ord inte frÄga om en marknad. Staten bör dÀrför sÄ snart som möjligt genomföra förÀndringar som gör det möjligt för landets statliga kulturinstitutioner att bedriva sin verksamhet utan avbrÀck frÄn den osynliga handen.

Att kulturinstitutioner bör ha sÀrskilda villkor beror inte bara pÄ att de har sin verksamhet i fastigheter som har mycket begrÀnsad anvÀndning för andra aktörer. Det har ocksÄ sin grund i deras speciella verksamhet.

Om man spelar en teaterpjÀs eller ett musikstycke Àr det i princip författarens och kompositörens anvisningar som gÀller. Att öka hastigheten fungerar helt enkelt inte. PÄ samma sÀtt Àr det orimligt att en nationell konstskatt som under Ärhundranden har inköpts eller donerats till ett museum inte visas för allmÀnheten dÀrför att staten tar tillbaka delar av de anslag som man med stor stolthet presenterat i sina propositioner.

Det finns i sammanhanget ocksÄ anledning att pÄpeka att landets universitet och högskolor Àven de Àr kulturinstitutioner som drabbas av statens osynliga hand. I deras fall Àr hyresvÀrden Akademiska Hus som med statens höga avkastningskrav Àr ett av dess mest lönsamma företag. Konsekvensen för den högre utbildningen och forskningen Àr ett avsevÀrt lÀckage tillbaka till statskassan. DÀrmed begrÀnsas studenternas undervisning och betydande medel försvinner frÄn forskningen. Det förra innebÀr att studenternas kontakter med akademiska lÀrare begrÀnsas. Det leder till att storförelÀsningar fÄr ersÀtta seminarieundervisning i mindre grupper.

Av allt att döma Àr frÄgan om kulturfastigheternas hyror en frÄga dÀr finansdepartementet dominerar över sÄvÀl kulturdepartementet som utbildningsdepartementet. Det Àr dÀrför nödvÀndigt att frÄgan om vÄra kulturinstitutioners ekonomi flyttas till den allra högsta politiska nivÄn. Statsministern bör snarast finna lösningar som innebÀr att den osynliga handen inte fortsÀttningsvis drÀnerar landets viktiga kulturinstitutioner.