För nÀra 250 Är sedan lanserade den skotske nationalekonomen Adam Smith i boken The Wealth of Nations sin metafor att marknaden styrs av en osynlig hand. Sedan dess har denna styrmekanism prÀglat olika marknadslösningar som visat sig ha betydande positiva effekter.
Samtidigt har det blivit uppenbart att den osynliga handen behöver tyglas genom de spelregler som politiken sÀtter upp. Vidare finns skÀl för att statsmakterna med en synlig hand tar ansvar för vissa viktiga samhÀllsfunktioner. Vanligtvis brukar man i detta sammanhang nÀmna nationellt försvar, polis, fÄngvÄrd och brandförsvar. Men dit hör ocksÄ alla de statliga kulturinstitutioner som ger medborgarna tillgÄng till museisamlingar, konstnÀrlig verksamhet och utbildning. För dessa krÀvs en synlig hand som vÀljer att prioritera dem och ger dem erforderliga resurser. SÄ sker ocksÄ i vÄrt land genom att dessa institutioner tilldelas anslag frÄn politiska församlingar.
Det Àr dock mycket viktigt att uppmÀrksamma att politikerna gentemot kulturinstitutionerna ocksÄ anvÀnder sig av en osynlig hand. Med den tar de tillbaka delar av anslagen genom hyror som i mÄnga fall blir dem övermÀktiga. KlagomÄl om detta sakernas tillstÄnd har hörts under lÄng tid och framfördes nyligen med stark emfas av Nationalmuseums i förtid avgÄngna överintendent Susanna Pettersson den 28 augusti i Svenska Dagbladet. Hon skrev att museet, som för nÄgra Är sedan renoverades för miljardbelopp, inte klarar ekonomin pÄ grund av hyreskostnader. Museet har redan dragit ned verksamheten med fÀrre anstÀllda, fÀrre utstÀllningar samt stÀngt en dag i veckan. Ytterligare stÀngningar Àr aktuella och den tidigare museichefen nÀmner till och med möjligheten att flytta frÄn det nyrenoverade huset pÄ Blasieholmen.
Inför detta kan man endast sÀga: den osynliga handen har fÄtt alltför stort inflytande. AllmÀnt sett grundas dess makt pÄ att de varor och tjÀnster som erbjuds kan finna efterfrÄgan frÄn andra. Men vem ska ta över ett nyrenoverat museum om dess konst försvinner? Vilken alternativ anvÀndning har Dramaten och Operan? Det Àr med andra ord inte frÄga om en marknad. Staten bör dÀrför sÄ snart som möjligt genomföra förÀndringar som gör det möjligt för landets statliga kulturinstitutioner att bedriva sin verksamhet utan avbrÀck frÄn den osynliga handen.
Att kulturinstitutioner bör ha sÀrskilda villkor beror inte bara pÄ att de har sin verksamhet i fastigheter som har mycket begrÀnsad anvÀndning för andra aktörer. Det har ocksÄ sin grund i deras speciella verksamhet.
Om man spelar en teaterpjÀs eller ett musikstycke Àr det i princip författarens och kompositörens anvisningar som gÀller. Att öka hastigheten fungerar helt enkelt inte. PÄ samma sÀtt Àr det orimligt att en nationell konstskatt som under Ärhundranden har inköpts eller donerats till ett museum inte visas för allmÀnheten dÀrför att staten tar tillbaka delar av de anslag som man med stor stolthet presenterat i sina propositioner.
Det finns i sammanhanget ocksÄ anledning att pÄpeka att landets universitet och högskolor Àven de Àr kulturinstitutioner som drabbas av statens osynliga hand. I deras fall Àr hyresvÀrden Akademiska Hus som med statens höga avkastningskrav Àr ett av dess mest lönsamma företag. Konsekvensen för den högre utbildningen och forskningen Àr ett avsevÀrt lÀckage tillbaka till statskassan. DÀrmed begrÀnsas studenternas undervisning och betydande medel försvinner frÄn forskningen. Det förra innebÀr att studenternas kontakter med akademiska lÀrare begrÀnsas. Det leder till att storförelÀsningar fÄr ersÀtta seminarieundervisning i mindre grupper.
Av allt att döma Àr frÄgan om kulturfastigheternas hyror en frÄga dÀr finansdepartementet dominerar över sÄvÀl kulturdepartementet som utbildningsdepartementet. Det Àr dÀrför nödvÀndigt att frÄgan om vÄra kulturinstitutioners ekonomi flyttas till den allra högsta politiska nivÄn. Statsministern bör snarast finna lösningar som innebÀr att den osynliga handen inte fortsÀttningsvis drÀnerar landets viktiga kulturinstitutioner.