Minoritetsstyret i Uppsala ger sig inte. För andra gången avser man be regeringen om att bedriva arbetsförmedling i kommunens regi. Detta trots att arbetsmarknadsdepartementet redan sagt att detta inte är aktuellt för en kommun av Uppsalas storlek och ekonomiska bärkraft. S, L och MP bryr sig inte heller om att en kommunalisering av det slag man vill ha förutsätter att riksdagen gör omfattande lagändringar.
Det är respektlöst gentemot Uppsalas skattebetalare att lägga resurser på att formulera ansökningar – denna gång i formen av en ”offert” – som man på förhand vet inte leder någonstans. Det är också ett hån mot Uppsalas över 10 000 öppet arbetslösa. I stället för att satsa på verkningsfulla insatser som leder till jobb här och nu, sätter styret samman låtsasförslag och försöker få dem att framstå som fullt genomförbara.
En tydlig signal om varför styrets idé borde lagts i papperskorgen för länge sedan kom i somras. Då presenterades en utredning kring kommuners möjligheter att vara utförare åt Arbetsförmedlingen (AF). Den konstaterar att kommuner redan kan leverera dylika tjänster, antingen inom ramen för LOU och LOV eller i andra samverkansformer. Men utredaren pekar också på vilka problem detta medför. En kommuns aktiva medverkan kan på flera sätt snedvrida konkurrensen av marknaden för utbildnings- och matchningstjänster:
– en kommun kan inte gå i konkurs som ett privat företag kan.
– en kommun bedriver myndighetsutövning gentemot de personer som berörs av arbetsmarknadsinsatser, vilket i sig skulle ge ett stort övertag gentemot andra aktörer.
– en privat aktör måste kunna gå runt på den ersättning de får från AF för att de får människor i arbete, medan en kommun både får ersättning och sparar pengar på att en individ går från ekonomiskt bistånd till arbete. En kommuns break even-nivå på AF-ersättningen är alltså mycket lägre än en privat aktörs.
– en kommun har rådrummet att skapa tillfälliga extrajobb i den egna verksamheten och ge dessa till de arbetslösa man anvisats av AF. De kan sedan inkassera AF-ersättning, lönesubvention och insparat försörjningsstöd. När den tillfälliga anställningen löper ut, kan processen startas om.
Kärnan i Centerpartiets kritik mot styrets upplägg är att kommuner har helt andra incitament än företag och stiftelsebaserade verksamheter. Med kommunen som huvudman åderlåts AF:s resurser för utbildning och arbetsförmedling, utan att det vare sig gör människor anställningsbara eller får dem i arbete.
Genom sina återkommande ansökningar eller ”offerter” undviker minoritetsstyret att ta ansvar för problemen på Uppsalas arbetsmarknad. I förhållande till jämförbara kommuner har vi en allt för stor andel medborgare som uppbär försörjningsstöd. S, L och MP har möjlighet att redan i dag, inom ramen för vad en kommun kan och får göra, ta itu med den utmaningen. Men det enda man verkar komma överens om är att inta en position där staten kan beskyllas för att inte ge de befogenheter eller anslag man vill ha.
Att AF:s verksamhet inte kan fortsätta som i dag är alla partier utom Vänsterpartiet rörande eniga om. Centerpartiet var pådrivande i att en reform av AF finns med i Januariavtalet, liksom för att detta ska ske genom att privata och ideella aktörer ges ökat utrymme. Det kommer att ge bättre träffsäkerhet och leda till att fler människor går från bidrag till egen försörjning, såväl på nationell nivå som i Uppsala.