Den här gången gäller det en rapport under rubriken ”Elbuss eller Spårvagn?”. Elbussen presenteras som ”the winner”.
Anläggningskostad för spårvägar är engångskostander. En spårvagnsförare transporterar tre gånger så många resenärer som en bussförare. Ökat trafikbehov med längre fordon kräver därför inte fler förare och personalkostnaden dominerar bland kollektivtrafikens driftskostnader. I samband med kostnadsberäkningar för anskaffning av fordon och system måste man även beakta vilken livslängd dessa har. Fordon som går på räls håller tre gånger längre än bussar. Under en enda spårvagns livstid hinner många bussar förbrukas.
Spårvagnar kännetecknas av att ha en avsevärt högre attraktionskraft bland bilister i jämförelse med bussar eftersom spårvagnens komfort är överlägsen bussens. Kampen om gatan är ökänd och ventileras flitigt i debatter. Vem är gatuutrymmet egentligen till för? Bilar eller människor? Med enbart bussar oavsett om de är eldrivna eller om de är superbussar förblir Uppsala en ”retrostad” på bilsternas villkor.
Jag välkomnar givetvis elektriskt drivna bussar. Allt som kan göras för att reducera avgasutsläpp och buller är bra. Det betyder att diesel, gas- och etanoldrivna bussar i framtiden kan ersättas av energieffektiva och miljövänliga bussar. Men trots allt är elbussen fortfarande bara en buss, även om den är eldriven. Bussars kapacitetsförmåga är begränsad eftersom bussar inte får vara längre än 25,25 meter. Ett växande Uppsala utan spår skulle leda till trafikinfarkter och driftåtgärder som vore olönsamma.
Fler spår leder till ökad allmän tillväxt. Med ny spårväg kopplat till ökat bostadsbyggande blir Uppsala en metropolstad, enligt samma principer som Stockholm med sin tunnelbaneutbyggnad.
Snart sätts spaden i jorden för vad som banar väg för spårväg i Lund. Spårvägen lockar investerare och redan nu kan man se effekter på ökat byggande runt sträckningen. På sikt är påverkan på kommunens ekonomi mycket positiv då spårvägseffekten på exploateringsinkomsterna beräknas vara väsentligt större än utgifterna för spårvägen. I hela Europa och USA sker en spårvägstillväxt av nya system på bred front. Varför skulle Uppsala isolera sig från denna globala utveckling? Tillväxt är också ledordet för spårvägars betydelse för företag som är verksamma längs nya linjer.
En stark Handelskammare som lyfter handeln och gynnar Uppsalas utveckling är bra för stadens tillväxt så länge den grundar sig på korrekta ställningstaganden och inte efter buss- och bilindustrins intressen. Fler parkeringsplatser och ökad biltrafik i staden gynnar varken handeln eller tillväxten.
Att Handelskammaren, som representerar näringslivet i Uppsala väljer att mörka, och vilseleda i denna debatt för att tillgodose sina medlemmars vinstintressen är anmärkningsvärt. Volvo som i huvudsak säljer fler bilar än bussar ogillar när kollektivtrafikandelarna utmanar biltrafikandelarna. Här har politiken till uppgift att bemöta dessa påståenden med en inte alltför hög tilltro.
Det är dags för Uppsala att ta klivet till att bli internationell metropolstad.
Alla trafikslag ska bedömas efter sina meriter vid respektive tillämpning. Självklart kommer vi även i framtiden behöva färdas med bil i Uppsala. Men för att garantera god framkomlighet i ett väldigt utrymmessnålt Uppsala åt både enskilda transporter och offentliga transporter till exempel varutransporter krävs att fler invånare avstår från sitt bilanvändande. En sådan transportomställning ställer krav på en konkurrenskraftigare kollektivtrafik på spår.
Carl Henrik Linder
medlem i Moderata Ungdomsförbundet