I Sverige dödas i snitt en kvinna var tredje vecka av en man som hon har eller haft en nära relation med.
Det finns en bred politisk enighet i Sverige om samhällets ansvar för att motverka våldet, lagstiftningen har skärpts i flera omgångar och stödet till brottsoffer har förbättrats. Men det finns mycket kvar att göra.
Varje år polisanmäls tusentals fall av misshandel och sexuella övergrepp mot kvinnor.
Den nationella stödtelefonen Kvinnofridslinjen, som drivs av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK) vid Uppsala universitet och Akademiska sjukhuset, har sedan starten 2007 besvarat över 170 000 samtal.
NCK:s studie ”Våld och hälsa” visar att det finns starka kopplingar mellan utsatthet för våld och fysisk och psykisk ohälsa senare i livet. Kvinnor som utsätts för våld har i högre grad än andra symtom på depression, ångest, mag- och tarmproblem, huvudvärk, yrsel, självskadebeteende och riskbruk av alkohol. Inte minst ger det sexuella och psykiska våldet följder.
Att stoppa våldet mot kvinnor är en jämställdhetsfråga och en folkhälsofråga.
Alla som möter våldsutsatta kvinnor och barn i sitt arbete, inom hälso- och sjukvård, socialtjänst och rättsvårdande myndigheter, behöver ha kunskaper om våld. De behöver ha kännedom om våldets dynamik och effekter, veta hur de ska fråga om våldsutsatthet på tryggt sätt och vad de ska göra med svaret.
En läkare på en vårdcentral måste veta att våldsutsatthet inte behöver synas utanpå kroppen, men kan vara en bidragande orsak till en lång rad symtom som magont, svår huvudvärk, hjärtklappning och diffusa smärttillstånd.
Med kunskap om hur komplex uppbrottsprocessen är kan personalen inom socialtjänsten förstå varför en kvinna återvänder till den våldsamma partnern. Kunskap är avgörande för att förändra attityder i samhället och för att bedriva förebyggande arbete.
Första november trädde Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och våld i hemmet, den så kallade Istanbulkonventionen, i kraft i Sverige. Nu finns för första gången ett juridiskt bindande dokument på Europanivå om hur mäns våld mot kvinnor ska bekämpas. I konventionen betonas att yrkesgrupper som möter brottsoffer och förövare ska få grundläggande utbildning om våldet och dess konsekvenser.
De studenter som i sin framtida yrkesroll kommer att möta våldsutsatta måste få rätt kunskap redan från början, under sin grundutbildning.
De behöver lära sig om normaliserings- och uppbrottsprocesserna, förstå vilka effekter våldet får och veta hur de ska tillämpa kunskapen i praktiken.
I dag kan de som utbildar sig till exempelvis socionom, läkare och sjuksköterska på universitet och högskolor i Sverige komma ut i yrkeslivet utan att ha fått någon som helst kunskap om mäns våld mot kvinnor. Det är oacceptabelt.
I många landsting och kommuner sker nu ett engagerat arbete för att förebygga våld mot kvinnor, män och barn samt ge stöd till de som blivit utsatta. Vi vet att intresset för att lära sig mer om våld är stort hos yrkesverksamma och studenter. NCK:s universitetskurser är ständigt fulltecknade och NCK är ofta ute och föreläser runt om i Sverige. Hösten 2014 utbildar vi fler än någonsin. Men det finns många fler som behöver utbildning.
Det borde ligga i högskolornas och universitetens intresse att se till att förbereda studenterna för den verklighet de kommer att möta i arbetslivet, så att de kan ge kommande patienter och klienter professionellt bemötande och stöd.
Det är dags att kommuner och landsting tar ansvar för att personalen har kunskap om våld.
Om inte de anställda har med sig detta från sin grundutbildning, måste arbetsgivaren se till att de utbildas på arbetsplatsen – och att de fortbildas kontinuerligt. Arbetet mot våld kräver uthållighet.
Det finns kunskap. Nu måste vi se till att den används och kommer till nytta.
Gun Heimer, professor, chef, NCK
Anna Berglund, utbildningschef, NCK