De senaste veckorna har begreppet integration använts flitigt i svenska medier. I var och varannan artikel ifrågasätts den svenska integrationspolitiken, inte minst i ljuset av Sverigedemokraternas valframgångar. De livligaste debatterna pågår i sociala medier, där många ropar högljutt att de etablerade partierna inte vågar se våra integrationsutmaningar.
Själv har jag alltid haft lite svårt för integrationsbegreppet, framför allt av två anledningar. Dels för att jag aldrig förstått definitionen av själva begreppet ”integration” men också för jag tror att många andra inte gjort det heller.
Några frågor som jag har försökt söka svar på är exempelvis när jag anses vara integrerad?
Vem bestämmer att jag är integrerad, och hur mäts det i statistiken? Om jag skulle fråga tio personer när en invandrare är integrerad skulle jag förmodligen få tio olika svar.
Integration är ett av de mest omdebatterade begreppen i vårt samhälle just nu, men när vi reflekterar över begreppet kommer frågorna i en snabbare takt än svaren.
Borde vi inte ägna lite tid till att komma överens om vad det är vi menar med integration innan vi så livligt debatterar lyckandefrekvensen?
I en krönika av Tove Lifendahl i SvD (3 november 2013) framgår det tydligt att svenska folket har många olika perspektiv på integrationsbegreppet. En del anser att det viktigaste är att utlandsfödda snabbt bidrar till den gemensamma välfärden. Andra tycker att integration handlar om interaktion och en gemensam anpassning, det är inte bara en part som ska integreras.
Bara dessa exempel representerar två olika perspektiv på integrationsbegreppet. Två perspektiv som ställer helt olika krav på enskilda individer, samhället och politiska förslag för att åstadkomma en ”bättre” integration. Och det finns säkert ännu fler perspektiv.
Frågan är naturligtvis av komplex natur och ibland kan jag känna att det i slutändan kanske inte spelar någon roll vad integration innebär. För så länge vi fortsätter använda begrepp som integration och invandrare kommer det alltid att finns de som är svenskar och de som är invandrare, de som är integrerade och de som inte är integrerade. Ibland kan jag tycka att dessa begrepp i sig skapar motsättningar.
Samtidigt är jag väl medveten om att invandringen innebär vissa påfrestningar för välfärdssamhället, i synnerhet flykting- och anhöriginvandringen. En som har pratat klarspråk om dessa utmaningar är ekonomiprofessorn Assar Lindbeck. Så självklart måste frågan få ett debattutrymme i samhället.
Däremot tror jag att det är nödvändigt att vi höjer den intellektuella nivån i integrationsdebatten, för det viktiga måste ändå vara en bred samsyn i samhället beträffande vad det är vi egentligen vill åstadkomma med integrationen.
Assar Lindbäck menar att frågor om integration i hög grad är kopplade till arbetsmarknadspolitiken. Och han kan mycket väl ha rätt. Men vad anser den delen av samhället som har en kritisk grundinställning till invandring? Vad är deras rädslor och startpunkter i debatten?
Jag tror att en bra väg framåt skulle kunna vara dels att våra politiker i mycket större utsträckning möter väljarna där dem befinner sig, och bättre försöker förstå valmanskårens startpunkter i integrationsfrågan. Och dels att integrationsdebatten fokuserar mer på vad det är vi vill uppnå med integrationen.
Hur vi uppnår en bättre integration blir sannolikt enklare att besvara om vi har en större samsyn om begreppets innebörd och en tydligare målbild med vad det är vi vill uppnå. Om vi avser att fortsätta med vår generösa flyktingpolitik är detta helt nödvändigt, för annars kommer integrationsdebatten att fortsatt präglas av Sverigedemokraternas problembeskrivningar.