De händelser som Jonas Paulsson och Markus Göransson berör i sitt inlägg 2016-05-10 ligger 20 år tillbaka i tiden, men är ständigt aktuella. Dels för att det tar mycket lång tid att läka alla sår i det under århundraden krigsskadade Balkan, dels därför att vi i dag har ett liknande problem i Syrien.
Jag har under åren träffat ett antal människor med härkomst i det forna Jugoslavien som med stor bitterhet har talat om Carl Bildts "svek". Jag minns också från den tiden hur man från olika håll - både amerikanska och europeiska - menade att "jugoslaverna borde få utkämpa sina krig själva, och till sista man, eftersom de inte hade någon tradition av fred", och utan inblandning från väst. Denna gång skulle inte Västeuropa bli indraget i ett nytt världskrig.
Men de flesta av oss önskar fred och vill inte medverka till att "hälla bensin på elden", alltså att inte skicka vapen. Skulle Sverige med sin restriktiva vapenexport ha skickat vapen i Bosnien? Skulle Sverige ha begärt att andra länder gjorde det, så att vi kunde se på utan att våra händer blev smutsiga? Nej, vi måste tro på vår tradition. Och ändå medverkar vi, särskilt genom FN, i olika fredsbevarande insatser. Men dessa har ofta visat sig verkningslösa, som när FN-trupperna "tvingas" - eller "väljer" – att se på, som fallet var i Srebrenica.
I artikeln talas om att "Bildts illgärningar är legio" och att han stödde ett "folkrättsvidrigt vapenembargo". Är det verkligen den allmänna svenska uppfattningen? Trots allt var det som svensk politiker som Bildt medverkade och då förutsättes väl hans handlande vara förankrat i svensk politik?
Kanske handlade Bildt fel. Kanske för naiv, kanske för släpphänt. Men var det av partiskhet och illvilja? Jag tror inte det. Vilket uppdrag och vilka befogenheter hade han? Vilka länder skulle ha ingripit om Bildt hade krävt det? Det borde klargöras innan man fäller en dom. Mitt minne av Bildts bok är just att det aldrig skulle varit möjligt med "fred" utan medverkan från Serbien (och då i form av president Milosevic). Att det måste vara genom Serbien som man kunde "övertala" Mladic. Det oändliga tålamod som fredsmäklare i alla konflikter måste ha: att gång på gång ta motgångarna och ändå komma igen. För det blir inte fred förrän man även fått med sig den part som stått för de värsta förbrytelserna. Krigsbrotten skall dömas i domstol, inte på slagfältet.
Till sist blir det i alla fall så att man startar ett anfall - som det mot Serbien i samband med Kossovo 1999. Men än i dag verkar det inte ha stabiliserat förhållandena i det forna Jugoslavien.
På trettiotalet var vi passiva i Spanien. 1938 offrade västmakterna Tjeckoslovakien åt Tyskland. Året därpå ledde löftet till Polen till ett världskrig. I slutändan offrades Polen likafullt – åt Sovjetunionen. Vem handlade fel? Vem handlade rätt? Bland historiker – när de kan studera saken utan den aktuella känslomässiga stämningen - har man omvärderat Churchills krigsinsats. På samma sätt som Sveriges "svek" mot Norge 1940-45 kanske också numera ses på ett annat och vettigare sätt.
I dag har vi en annan parallell - i Syrien. Kriget pågår för fullt. Presidenten i Syrien säger sig välkomna en fred, men bara om den innebär en total seger för hans regim. På samma sätt som i Jugoslavien åser vi ett förödande krig och en flyktingkatastrof. I varje fall den senare är en tung börda för Europa (inklusive Sverige). Är detta bara ett exempel på att historien upprepar sig?
Mot bakgrund av debattartikeln i Unt: Vad skall Sverige, EU, NATO osv göra? Vem kan svara på det?
I Europa vill vi tro att vi har lärt oss att krig kostar alldeles för mycket i mänskligt lidande. Men på många håll - i Libyen, Irak och Syrien för att nämna några - fortsätter det. Varför finns det inte en spontan vilja i dessa länder till verkligt samarbete, demokrati och fred. Där århundraden av konflikter läggs åt sidan och parterna kan försonas.
Jag tror på allvar att detta var Bildts uppdrag. Men det var nog ett omöjligt uppdrag.
Anders Uddgren
Uppsala