Nätverket för gode män till EKB i Uppsala fyller i dagarna fem år. Vi är många, över 300 personer, som gärna vill bli uppvaktade.
Egentligen har vi bara ett önskemål. Vi önskar att de tusentals ungdomar som sökt sig hit hösten 2015 och fått avslag men inte kan avvisas, och de som fortfarande väntar på sitt asylsamtal, får möta ett betydligt humanare Sverige än hittills.
Vi önskar att de får stanna här och får en framtid värd namnet.
I majoritet är de ungdomar med en komplex bakgrund och oklar ålder och som kommer från Afghanistan. Landets ministrar har bett Sverige att avstå från avvisningar då det illa fungerande landet inte förmår att ta hand om tiotusentals återvändare från grannländer eller från Europa.
I asylbedömningen försöker man fastställa om det finns några personliga hot, så att asyl kan beviljas. Trots att landet är osäkert enligt många olika bedömningar – inklusive Migrationsverkets egna – så anses det finnas några säkra orter med en förhållandevis stor andel hazarer. Dit kan det eventuellt vara säkert att skicka ungdomar.
Man när förhoppningen att den etniska till- och samhörigheten är tillräckligt stark, så att återvändare kan tas emot och erbjudas en viss säkerhet.
Men vad har hänt med alla dessa ungdomar sedan de hösten 2015 kom till vårt land, som är så olikt klansamhällena i Afghanistan? Har inte alla fått plats i skolan, börjat lära sig svenska och mycket annat? Att vi har religionsfrihet har öppnat mångas ögon. Man måste inte tro på någon gudom, man får bli kristen eller ateist – valet är fritt. Man får uttrycka sig på många olika sätt utan att någon blir sårad och vill hämnas. Att världen kan se ut på många olika sätt – det är en andlig jordbävning som få av oss kan föreställa sig.
Många ungdomar är aktiva på sociala medier och där har de säkert lämnat cyberspår, som kan räknas dem till ondo när de tvingas återvända.
De har med andra ord ”besmittats” med våra västerländska idéer om personlig frihet och självbestämmande. Det är knappast troligt att denna mentala prägling försvinner då man passerar gränsen till ”hemlandet”. Blir inte då dessa avvisade ungdomar vid återkomsten ett hot mot den bestående ordningen? Kommer de verkligen att tas emot av sina familjer och klaner? Då finns det plötsligt personliga, högst påtagliga och verkliga hot vid återkomsten.
Så Migrationsverkets påstående att det finns säkra områden i Afghanistan för återvändare är en ren chimär.
Enligt en beräkning ökar antalet personer som väntar på avvisning med ungefär 300 individer varje månad. Många ungdomar väljer att försvinna; de går hellre under jorden här än att möta en högst osäker tillvaro där det dödliga hotet mot ens person är en realitet. Vi riskerar att flera tusen ungdomar som inte kan – och inte heller vill – återvända i stället kommer att välja ett liv i skuggsamhället, undanskuffade, osynliga, lidande. Och de är inte de enda som väljer detta hårda liv här.
Vilket samhälle vill vi ha? Och vilket samhälle kommer vi att få om vi inte väljer att agera på ett humant sätt?
Nätverket för gode män till EKB i Uppsala
47 gode män: Peter Marinko, Birgitta Nordström, Einar Lindahl, Ninni Dahlgren, Shima Momeni, Mirja Mertala, Lillemor Jancke, Ingrid Norberg, Rut Boström, Kristina Axell, Ewa Berqvist, Sheik Khalled, Gunilla Renn Grass, Petra Rudberg, Sigrid Norberg, Michel Rowinski, Eva Danielsson, Gunilla Linder, Sture Söderberg, Esteri Amren, Mona Säw, Therese Johansson, Rajaval Philip, Bertil Åhman, Margaretha Johansson, Anne Svensson, Ingrid Liljeblad, Margareta Mörck, Disa Holmgren, Li Gessbo, Helena Källström, Jet Koopmans, Susanna Thörnqvist, Gunilla Gålne, Karin Lindberg, Ida Pihl Skog, Mansour Alemi, Elise Killander, Anneli Vinsa, Birgit Berglund, Eva G Östman, Stefan Zebrowski, Birgitta Frid, Naqib Torakai, Bengt Stranding, Cecilia Larsson, Stina Zetterlund, Britt Rahm