Förra sommaren avled vår dotter. Under hennes sista veckor satte sig min hustru och jag in i vad som formellt krävs när en människa skall begravas eller kremeras. Det är häpnadsväckande lite. Men allt informationsmaterial hos kuratorer och sjukhus hänvisar rutinmässigt till begravningsbyråer, som om detta var något ofrånkomligt. Så är det inte alls.
En läkare skriver ut ett intyg efter dödsfallet. Detta sänds direkt till skatteverket. Därifrån får man inom någon eller högst några dagar tillbaka ett tillstånd att begrava eller kremera kroppen. Obduktion behövs bara i undantagsfall, vilket läkaren i så fall redan har ordnat med. Kroppen har under tiden av sjukhuset eller vårdanstalten förts till ett bårhus. Detta är kostnadsfritt.
Nästa steg är att bestämma en tid hos ett krematorium. Det går bra att ringa direkt. Krematorier finns i telefonkatalogen och på nätet. Därpå ringer man bårhuset och bestämmer tid för avhämtning av kroppen. Man förklarar att man tänker hämta kroppen själv, utan entreprenör. I vårt fall ordnade en vänlig handläggare att vi skulle få vara lite avsides, eftersom myllret av de många begravningsbyråernas folk kunde verka störande, sade han. Dessförinnan hade vi köpt en enkel invändigt klädd träkista tillsammans med biltransport av en liten firma med en lämplig bårbil. Vi fann firman på nätet, enkelt och behändigt, och kom överens om en passande tid. Vi möttes på bårhuset. Där skedde en noggrann kontroll av att man hämtade rätt kropp. Denna var redan svept av bårhuspersonalen i Landstingets lakan, som även täckte ansiktet. Mer behövs inte. Ingen särskild svepning, påklädning, balsamering eller annat. ID-siffrorna och namnet på ett band runt den dödas handled jämfördes med dokumentet vi hade med oss. Vi hjälptes åt att lyfta ner kroppen från en rullbår till kistan, där ID-uppgifterna fästes på kistlocket.
För oss var det betydelsefullt att inför det slutgiltiga avskedet kunna vidröra den älskades, svala kropp som nyss varit så levande. Det ville vi inte överlåta åt främlingar.
Efter bara en timme stod vi framför krematorieugnen, föräldrar, make och barn, ingen entreprenör. Rummet var rymligt och mycket rent. Snyggt ockrafärgat och mönstrat kakel på väggarna. Krematorielucka i rostfritt stål. En allvarlig dam i arbetskläder förklarade hur kremeringen gick till. Kistan måste vara av trä, inte papp, annars blir temperaturen inte tillräckligt hög och kremeringen kräver betydligt mer energi. Pappkistor är otäta och därmed ohygieniska att hantera för krematoriepersonalen. Kistan placerades på en vagn av stål. En brandsäker keramisk ID-bricka lades på locket, luckan gled upp och kistan gled tyst in. Vi såg en vägg av lågor i fonden, kände värmen och luckan stängdes ljudlöst och vi åkte hem. Efter nittio minuter återstår enbart aska, som samlas i en plastpåse i en kartong. Askans volym är ca 4,6 liter. Kartongen ska hämtas hos krematoriet inom ett år och måste lämnas till kyrkogårdsförvaltningen eller spridas på annat sätt efter tillstånd av länsstyrelsen. Verkställigheten kontrolleras.
Inga formaliteter utöver de nämnda behövs. Ingen kyrka, inga begravningsfirmor, inga religiösa inslag.
Jordbegravningar kan ordnas på samma enkla sätt. Det är tillåtet att göra en lyftbar kista själv. Kostnaderna kan hållas minimala. Det känns självklart att de närmaste faktiskt bäst och mest kärleksfullt sköter om sina avlidna även under deras sista timmar på jorden. Och säkert ömmare än främlingar från en begravningsfirma, eller en borgerlig begravningsförrättare eller präst som bara sällan vet något om den döda.
Det råder en komplottliknande mur av tystnad kring hur billig och enkel en begravning eller kremering faktiskt är.
Allt sökande på nätet eller råd från församlingar slutar nästan undantagslöst med en hänvisning till en någon begravningsfirma. Informationen kommer alltid från en organisation för begravningsbyråer. Sjukhusens kuratorer hänvisar enbart till dessa. Naturligtvis finns anhöriga som ser en kyrklig ritual med stöd från en begravningsbyrå som önskvärd. Men nödvändig är den absolut inte. Skattemedlen från begravningsavgiften täcker automatiskt kostnaden för transport från sjukhuset till bårhuset, kremering eller jordfästning och gravsättning eller utströendet av askan. Den som vill kan anordna en minnesstund själv eller låta bli. En dödsannons är dyr och behövs inte. Vänner och släkt kan informeras med brev, mail, SMS, telefon eller inte alls.
Peeter Puide, författare, Gräsö.