Med det valresultat vi fick kommer många vallöften att blekna, nu och senare under mandatperioden. Kompromisserna blir desto fler. Och det är ju faktiskt alldeles som det ska, även om det kan beklagas av den som hade velat ha ett annat utfall i valet.
För den som inte tror på ett fast tvåpartisystem eller på ett tvåblockssystem som i rask takt är på väg mot ett tvåpartisystem är det ofrånkomligt att förhandlingar i sak måste ske efter varje val. De ska mot bakgrund av valresultatet. Valet ska styra politiken.
Olle Wästberg, tidigare bland annat statssekreterare i Finansdepartementet, citerade häromdagen ett uttalande 1985 av borgmästaren i New York Mario Cuomo: "Valkampanjen är poesi, regerandet prosa". Wästberg konstaterade också att "en regering fattar cirka 10 000 beslut varje år – som aldrig går till riksdagen: Utnämningar, nya utredningar och direktiv, ordföranden i universitetsstyrelser, beslut om att delta i internationella militärövningar, regleringsbrev och uppdrag till myndigheter, så kallade regeringskanslibeslut – och mycket annat."
Wästbergs lista kan göras mycket lång och jag håller med honom.
Vem som regerar har under alla förhållanden en stor, ibland till och med avgörande, betydelse för hur utvecklingen blir. En minoritetsregerings trägna förhandlande under statsministerns ledning, tillsammans med kompetenta och i god mening politiskt arbetande statsråd kan åstadkomma mycket.
Men detsamma gäller en opposition som är beredd att acceptera valresultatet. Den levande socialliberalism som jag hoppas fortfarande finns i Folkpartiet har en glimrande chans att påverka utvecklingen. Detsamma gäller den landsbygds- och folkrörelseinspirerade delen av Centerpartiet. Det är nu styrkan i dessa båda politiska kraftkällor prövas.
Det är sant att de röd-gröna partierna inte fick den majoritet som de hade hoppats på. Valresultatet fick som en direkt följd att Socialdemokraterna inte kunde formera en röd-grön trepartiregering.
Lika sant är det emellertid att väljarna samtidigt sade nej till en nyliberal ekonomisk politik av det slag som är dominerande inom Moderaterna, men som också är väl representerad i Folkpartiet och Centerpartiet. De båda senare partierna står därför inför ett viktigt vägval.
En rimlig fråga som kan ställas efter 2014 års val är denna:
Kommer det steg för steg att kunna utvecklas en samverkan i riksdagen mellan en arbetar- och miljörörelseförankrad regering och de politiska krafter som jag nyss lyfte fram, alltså en tydlig och uttalad socialliberalism i Folkpartiet och en egentligen klassisk centerpartisk hållning?
Vad säger UNT?
Sören Ekström, tidigare chefredaktör för Västerbottens Folkblad (S) och statssekreterare (S)