I dag präglas debatten av verklighetsfrånvaro från både höger (inklusive Sverigedemokraterna) till vänster. Detta debattinlägg handlar inte om den humanistiska aspekten som medföljer migrationen.
Den humanistiska aspekten är givetvis extremt viktig att värna. Sammantaget är migrationen här för att stanna och bör bejakas som något väldigt bra.
Migrationspolitiken handlar om en balansgång mellan att vara långsiktigt gynnsam (positiv befolkningstillväxt vilket räddar oss från en rad ekonomiska problem) och kortsiktig statsfinansiell kollaps. Detta måste i min mening vara utgångspunkten i den ekonomiska och sociala politiken.
De långsiktiga hoten med frånvaro av immigration i kombination med åldrande befolkning och låga födelsetal är många:
Åldrande befolkning leder till ökad försörjningsbörda av den arbetsföra befolkningen.
Åldrande befolkning och befolkningsavväxt leder till sparandeöverskott då allt fler måste spara till pensioner.
Ekonomiska och kulturella faktorer kring högt sparande leder till att penningpolitiken slås ut. Risken för likviditetsfälla är överhängande. Likviditetsfälla är ett penningpolitiskt begrepp som innebär att vi hamnar i ett läge där sänkt reporänta inte leder till ökade investeringar och konsumtion.
Sammantaget kommer ekonomin att underprestera med statsfinansiell kollaps på lång sikt.
Dessa faktorer är väl utredda och det råder bred konsensus kring de långsiktiga hot som stängda gränser skapar för Sverige.
Exempelvis arbetsförmedlingen talar om att vi behöver nettoimmigration på cirka 65 000 personer per år.
Ett urval av kortsiktiga hot mot kommun och statsfinanserna består i:
segregatio somn leder till utslagning av en tredjedel av befolkningen
ojämlikhet i skolan vilket leder till att vi inte kan maximalt resursutnyttja arbetskraften
statsfinansiell kollaps på kort sikt om alltför många migrerar hit med nuvarande underpresterande välfärdssystem. Är dagens vinstuttag i välfärden rimliga?
att inte få ut nya svenskar i arbete tillräckligt snabbt
rasism och strukturell diskriminering: förutom att den är förödande för enskilda individer kostar det pengar att diskriminera folk på arbetsmarknaden
en falsk dikotomi mellan arbetskraftsinvandring och asylinvandring. Dessa ska inte stå i motsatsförhållande till varandra. Varför ska man inte få stanna ifall man arbetar och gör rätt för sig?
För att kunna gå denna balansgången utan att låsas fast i en ekonomisk rävsax måste stat och kommun göra följande insatser.
Detta är ett urval av konstruktiva reformer som gynnar allmänintresset:
Informera allmänheten om läget och vara sakliga kring vad migration innebär och undvika åsiktsmässiga dekret.
Fördubbla insatserna kring SFI.
Arbeta för full sysselsättning och släpp lite på inflationsmålet (1 procent räcker).
Inför snabbspår för universitetsutbildade nysvenskar.
Matcha bristyrken och utbildade bättre (aktiv arbetsmarknadspolitik är faktiskt utmärkt).
Öka insatserna för att bryta segregationen.
Satsa på utbildning och en mer jämlik skola. Mantrat må vara uttajtat, men så är fallet av en anledning. Reformer måste handla om den arbetsföra befolkningen som helhet inte segment av den.
Sverige förtjänar en god debatt och konstruktiva förslag.
Ardalan Ghareh Chaie
oberoende S-debattör