Wibjörn Karlén vänder i sin debattartikel i UNT 5 juli på känd vetenskap så att upp blir ner och ner blir upp. För den oinvigde läsaren blir Karléns text ytterligare en i raden av de förvillande budskap som allmänheten matas med, trots att vetenskapen på området är glasklar:
* det ÄR en pågående klimatförändring vi ser
* den ÄR skapad av människans eldande av fossila bränslen
* det ÄR bråttom att ställa om till förnybar energi
Karlén för fram tesen att ökningen av koldioxid (CO2) i atmosfären inte skulle komma från vår eldning av fossila bränslen utan från haven. I själva verket har haven räddat oss från en långt mycket högre halt av växthusgaser. Världshaven har under en lång tid tagit upp enorma mängder koldioxid vilket innebär stora risker för livet i haven. När CO2 löses i havsvatten ökar kolsyrehalten, vilket gör vattnet surare. Detta är ett direkt hot mot vattenlevande organismer som bildar skelett av kalk, vilket blir svårare i ett surare hav. Det gäller till exempel koraller, musslor, snäckor, kräftdjur, sjöborrar och vissa växtplankton.
Nästa tes som Karlén för fram är att det är "den kosmiska partikelstrålningen" som är boven i dramat. Men varför vi i takt med vår ökade förbränning av olja, kol och naturgas samtidigt drabbats av denna kosmiska fara kan Karlén inte förklara. Forskningen från både förra och förrförra seklet visar det tydliga sambandet mellan en ökad halt CO2 i atmosfären och en ökad global medeltemperatur. Då slänger Karlén in den allt vanligare myten om att temperaturen har slutat öka, trots att det lätt motbevisas i bifogat diagram.
Myten om en bruten ökning av medeltemperaturen härstammar från år 1998 som var exceptionellt varmt, och följaktligen varmare än ett antal år därefter. Men enskilda år kan inte statistiskt visa vare sig det ena eller det andra. Det är långsiktiga förändringar som är det intressanta, och faktum är att alla de 13 senaste åren hör till de varmaste som uppmätts. Den långsiktiga trenden är att den globala temperaturtrenden sedan 1951 fram till i dag uppgår till 0,12 graders ökning per årtionde. Med en sådan hastighet av temperaturökningarna står vi inför ett akut problem. Den politiska debatten kan inte längre handla om huruvida vi har en klimatkris, utan måste handla om hur vi med politik på alla nivåer kan bromsa utsläppen av CO2 för att få temperaturökningen och försurningen av haven av avstanna.
En annan vanlig myt är att våra utsläpp i Sverige är så ringa att de i ett globalt perspektiv är försumbara. Genom att överföra resonemanget till individnivå är det enklare att förstå varför det är ett felaktigt synsätt. 9 miljoner svenskar orsakar långt större utsläpp än 9 miljoner genomsnittspersoner i världen. Det finns ju heller ingen i Sverige som argumenterar för att utsläppsminskningarna enbart ska ske i Sverige. Vad det handlar om är att vi i Sverige också måste minska utsläppen, och då i synnerhet eftersom vi per capita är bland de som har störst utsläpp.
Lyckligtvis finns också mycket att göra nationellt för att minska utsläppen, bland annat i form av energieffektiviseringar och reformer för att stimulera utbyggd produktion av förnybar el, som t ex sol- och vind- och vågkraft. Eftersom Sveriges elnät är sammanbundet med de danska, polska och tyska elnäten ger en export av 1 kWh till dessa länder direkt en minskad produktion av 1 kWh kolkraft, eller annan fossil el. Det är också så att Sveriges elnät sitter ihop med Finland, som i sin tur sitter ihop med Rysslands och de baltiska staternas elnät, så fördelarna av utbyggd förnybar elproduktion i Sverige är stora och omedelbara. Och inte enbart ur ett miljö- och klimatperspektiv. Att göra sig kvitt beroendet av utländsk fossil energi på ett ordnat sätt är på sikt ingen kostnad, utan en investering som gör att vi både stärker Sveriges ekonomi och får många nya arbetstillfällen. En klar win-win(d)-solution.
Per Ribbing, doktorand, förnybar elgenerering, Uppsala universitet
Niclas Malmberg, riksdagskandidat (MP), Uppsala län