Caroline Andersson skriver i UNT (30/5) att hon vill driva Socialdemokraterna till att flytta fram positionerna inom bostadspolitiken. Bra! Det behövs, särskilt när vi har en passiv bostadsminister och när socialdemokraterna i Uppsala styr tillsammans med Miljöpartiet och Vänsterpartiet.
Den bostadspolitik som hittills kompromissats fram mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet framstår mer och mer som passiv och gammaldags socialdemokratisk subventionspolitik på nationell nivå, och som miljöpartistisk byggfientlighet ute i kommunerna. Ingen vinner, alla förlorar, särskilt de som har svårt att få sin första bostad.
Inte ens regeringens ambitioner är tillräckliga. Målsättningen för bostadsbyggandet är alldeles för lågt ställt sett till utmaningarna vi står inför och Caroline Andersson har därför rätt i att positionerna måste flyttas fram. Problemet är att hon inte presenterar en rimlig lösning för utmaningarna, varken nationellt eller lokalt här i Uppsala. På Socialdemokraternas kongress beslutades visserligen att man ska driva ett nytt mål för byggandet inom regeringen. Men i stället för ett mål som höjer ambitionerna fram till år 2020, året för regeringens nuvarande mål, vill man skjuta upp målsättningen en bit in i framtiden till år 2030.
Budskapet tycks vara att man gärna gör mer, men i framtiden. Deras egen benämning som ”framtidsparti” kan tydligen tolkas på olika sätt.
Reformbehovet är uppenbart. Vi behöver åtgärder för att frigöra mer mark till byggande, regelförenklingar och att trösklar sänks för byggandet. Det är reformförslag som är väl kända och rekommenderas av bland andra EU-kommissionen och OECD. Vi ställer oss därför frågande till vilken politik den styrande majoriteten egentligen tänker driva på området? Allt för många byggprojekt krymps ned, förhalas och stoppas. I praktiken hindrar det många unga från att få sin första bostad. Exempelvis stoppades ett byggprojekt i Gottsunda från att ändra sin detaljplan, vilket i praktiken innebär att fyra nya våningsplan inte blir byggda. Det blev även stopp för 25 nya villor vid Skällerö och det blev ett nej till ombyggnad av ett affärshus som kunde ha omvandlats till lägenhetshotell med närmare 40 rum på landsbygden.
Vad Caroline Andersson inte inser är att bostadspolitik inte bara är stora ord på kongresser, det är också konkreta beslut som måste tas här i kommunen.
För ett hållbart byggande krävs ansvarstagande på såväl nationell som kommunal nivå. Alliansen genomförde de mest omfattande regelförenklingarna hittills i det här landet trots att motståndet från den dåvarande rödgröna oppositionen var stark. Moderaterna vill fortsätta detta arbete och öka reformtakten ytterligare eftersom svensk bostadspolitik måste fortsätta att moderniseras, vara rationell och utgå från de samhällsbehov som finns. Vi vill se fortsatta regelförenklingar, kortare planprocess och mer planlagd mark. Vi vill dessutom förbättra konkurrensen inom byggindustrin.
Fler bostäder kräver ekonomiskt ansvarstagande, en politik för tillväxt och att hushållens ekonomi inte tyngs av skattehöjningar. Vi tror inte på subventioner. Det är bättre att genomföra reformer för att öka konkurrensen på byggmarknaden, och förbättra förutsättningarna för nybyggnation, än att föra över skattepengar till byggföretag för investeringar som de redan vill genomföra. Företagande ska löna sig, men att inrätta generösa subventioner och samtidigt ha omfattande markrestriktioner, är fel lösning på rätt problem.
I Uppsala är det attraktivt att bygga. Antalet byggherrar som är med och bygger morgondagens Uppsala har ökat med 500 procent under Alliansens åtta år i ledning. Därför är det viktigt när den nya majoriteten på såväl riks- som kommunnivå talar om att det måste investeras mer, att de också inser att den som bygger ett hus är byggherren, inte kommunen. Det är genom att underlätta för byggande, genom att minimera risker och krångel, som bostadsbyggandet i praktiken kommer att öka.
Jessika Roswall, riksdagsledamot (M) Uppsala län
Therez Olsson, kommunalråd (M) Uppsala kommun