I Italien har man länge känt till massdöden på Medelhavet. På öarna Lampedusa och Sicilien, liksom på det syditalienska fastlandet, har de drunkningskatastrofer som gång på gång inträffar ute på havet och de människor som överlever och tar sig land, likaväl som de döda kroppar som bärgas, i många år varit en ständigt närvarande realitet.
För övriga Europa och världen i stort har det tagit längre tid att få upp ögonen för att Medelhavet håller på att förvandlas till en massgrav. Det var egentligen först fotot av treåringen Alan Kurdi, den döde pojken som för ett år sedan spolades upp på en turkisk sandstrand, som fick opinionen att vakna. Och att förstå att det bakom nyhetstelegrammens torra siffror döljer sig människor, individer som du och jag och våra barn och barnbarn.
När bilden av femårige Omran Daqneesh nyligen spreds över världen höll effekten på att bli densamma. Den dammige, blodige och chockade pojken på det orangea ambulanssätet hade, som Katrine Marçal skrev i Aftonbladet, ”en blick som vi inte längre klarade av att möta”.
Han öppnade våra ögon för krigets verklighet och fick många att plötsligt vilja veta: Var ligger egentligen Aleppo? Vem bombade kvarteret där Omran bor? Varför skyddar inte den syriska regeringen civilbefolkningen?
Samtidigt finns det de som inte vill att vi reagerar som medmänniskor och ställer sådana frågor. Både Syrien och Ryssland har bestämt förnekat allt ansvar för bombningarna. Statliga kinesiska medier beskriver fotot som en del av ett västerländskt ”propagandakrig”. Och på nätet ifrågasatte olika privatbloggare och ”alternativmedier” omedelbart fotots autenticitet.
Man hävdar att det är en iscensättning, att bilden är en ”false flag operation” och att fotografen själv är jihadist. Menavgörande frågan är ju inte huruvida detta foto är en förfalskning eller inte.
Även om det nu – mot förmodan – skulle vara det, kvarstår faktum: att befolkningen i östra Aleppo under mycket lång tid terroriserats av den syriska regimens bombattacker, av oljefatsbomber och ”vanliga” bomber, på sistone även uppbackade av ryskt flygvapen. Och det är bombningar som riktas mot bostadsområden, skolor och sjukhus, alltså mot civilbefolkningen, trots att sådana krigshandlingar är förbjudna enligt internationell humanitär rätt (det som kallas ”krigets lagar”) och alltså att betrakta som krigsförbrytelser.
Francesca Borri är en italiensk frilansreporter som vistats länge i Aleppo och bevakat kriget för olika tidningar. För två år sedan utgav hon en bok om detta vidriga krig, La guerra dentro (”Inuti kriget”), hittills översatt till norska och engelska men ännu inte till svenska. I maj i år ställde hon, i en italiensk tidning, frågan varför fredsvännerna i väst inte demonstrerar mot Bashar al-Assads bombningar.
Tänk så många det var som demonstrerade mot angreppet på Irak 2003 och mot Israels krig i Gaza! Men ”efter fem år och femhundratusen offer” är det fortfarande ingen som tycks bry sig om Syrien.
Det går inte enbart att skylla på att vi blivit bekväma eller glömt bort vad solidaritet betyder.
Svaret måste vara ett annat, och det lyder enligt Borri:
”Solidariteten existerar, det är inte sant att fredsrörelsen inte längre har kraft att mobilisera. Problemet är att i fallet Syrien stöder den Assad. Den stöder den man som använt alla tänkbara vapen mot den syriska befolkningen, från gas till utsvältning, den man som introducerat oljefatsbomberna och i flera år bombat alla utom jihadisterna i Islamiska staten.”
Men måste vi då, som utomstående betraktare, verkligen välja mellan pest och kolera, mellan Assadregimen och Daesh? Är det inte i nuvarande komplicerade läge – där vi snart inte vet vem som slåss mot vem och vem som är lierad med vem – nödvändigt att ta civilbefolkningens och humanitetens parti, att protestera och demonstrera mot själva kriget, mot att civila slaktas eller drivs på flykt och att bostadsområden, skolor och sjukvårdsinrättningar bombas till grus och aska?
Striderna i Syrien måste upphöra och befolkningen få fred. Barnen i Aleppo, de som fortfarande lever och finns kvar i staden, har rätt till en barndom utan bomber. Oavsett vem som släpper dessa bomber.
Och oavsett vem som tagit bilden av lille Omran.
Margareta Zetterström
Frilansskribent och översättare