Vi lever i en värld där det kommuniceras mer än någonsin tidigare. I dag präglas kommunikationen inte bara av de ”gamla” etablerade massmedierna, utan också av ett kontinuerligt kommunikationsflöde inom ramen för det som brukar kallas sociala medier.
Men innebär denna störtflod av kommunikation att vi också kan säga att vi verkligen har dialog med varandra?
Naturligtvis finns det många sammanhang där man i dag för genuina samtal. Samtidigt måste vi ändå inse de begränsningar det senmoderna mediesamhället fört med sig när det gäller möjligheten till eftertänksam och respektfull dialog. Alla de fantastiska möjligheter till kommunikation som vi idag har gör att vi hela tiden exponeras för information och åsikter om allt och alla. Hastigheten i kommunikationen har också ökat, och det gäller både på sändar- och mottagarsidan.
Information har blivit till ett aldrig sinande brus i våra liv.
Är detta då ett problem? Även om det finns positiva aspekter i de ökade möjligheterna till gränslös kommunikation, så reser utvecklingen också frågor. Att leva i ett samhälle innebär att leva i ett sammanhang som vi skapar tillsammans. Ett demokratiskt samhälle bygger på att de som tillhör samhället, vilket är alla som lever i samhället oavsett om de funnits där en lång eller kort tid, får vara med och påverka samhällsutvecklingen. Detta innebär något mycket mer än bara att rösta och därefter låta majoriteten bestämma färdriktningen.
En fungerande demokrati förutsätter en fungerande dialog om hur samhället ser ut och fungerar.
För demokratin är det ett problem att även den politiska kommunikationen har kommit att präglas av den ökade hastigheten i kommunikationsflödet, och den därpå följande tendensen till fragmentisering. Det mest skrämmande exemplet är kanske att västvärldens största supermakt har en politisk ledare som använder Twitter som en av sina viktigaste kommunikationskanaler. Den tanke som låter sig inrymmas i 140 tecken representerar kanske inte alltid den mest djuplodande och kreativa politiska analysen.
Var finns då i dag möjligheter till respektfulla och utforskande samtal, samtal där man vågar pröva nya tankar och där man ges möjlighet att tillsammans med andra fundera lite mer kring vad olika idéer i förlängningen kan leda till?
Det finns naturligtvis många arenor och sammanhang man kan peka på som svar på den frågan. Bok & biblioteksmässan i Göteborg är ett exempel på en plats där många spännande och viktiga samtal kan föras (även om det också där uppstår en känsla av brus bland alla montrar och scener). Diskussionen inför årets mässa, liksom diskussionen föregående år, illustrerar också på ett tydligt sätt att vi måste ställa oss frågor kring dialogens gränser. Vem ska ges tillträde, och vem, om någon, ska stängas ute?
Inför årets bokmässa har många reagerat på att den högerextrema tidningen Nya tider ges möjlighet att ha en monter på mässan. Många författare har annonserat att de avser att bojkotta mässan på grund av detta. Samtidigt har majoriteten av förlag och författare valt att ändå delta.
Många goda argument har framförts, både för att bojkotta och att delta.
Det kan samtidigt vara intressant att notera att de som valt att bojkotta årets mässa inte sällan hänvisar till att Bokmässan är en privat och till stor del kommersiell aktör, och som sådan inte är tvingad att ge vem som helst tillträde till arenan.
De som argumenterar för att delta trots Nya tiders närvaro pekar i stället på vikten av att inte inskränka någons demokratiska rätt att uttrycka sina åsikter – hur motbjudande de än må te sig.
Det är vars och ens rätt att delta eller att bojkotta, och hur man än gör blir även själva valet ett inlägg i det pågående samtalet. Samtidigt får vi inte glömma att det är vårt gemensamma ansvar att skapa den dialog som kan bidra till utvecklingen av ett demokratiskt samhälle som kan möta och hantera även antidemokratiska krafter. I det sammanhanget tror jag att vi på ett särskilt sätt bör uppmärksamma vilken betydelse det civila samhällets olika institutioner har, den del av samhället som finns bortom privata, kommersiella och politiska intressen.
Vid förra sekelskiftet växte en rad folkrörelser och folkbildande institutioner fram i Sverige.
Det handlade om hembygdsrörelser, studie- och bildningsförbund, nykterhetsrörelser, fackföreningar, religiösa rörelser inom och utanför Svenska kyrkan, och många fler. Dessa hade sammantaget en avgörande betydelse för hela 1900-talets svenska samhällsutveckling.
Under det sena 1900-talet har många av dessa rörelser fört en tynande tillvaro, och inte sällan kämpat för sin överlevnad. Mot bakgrund av det ovan sagda tror jag att vi i dag på nytt måste inse hur mycket det civila samhället kan betyda för samhällsutvecklingen.
Regering och riksdag har på flera sätt försökt att förbättra förutsättningarna för det civila samhället. Det är naturligtvis bra.
Men det allra viktigaste är ändå att vi alla engagerar oss i de sammanhang där vi känner att gränsöverskridande möten och respektfull dialog har en given plats.
En sådan plats är Sigtunastiftelsen som nu firar att det är 100 år sedan verksamheten inleddes. Där togs på 1920-talet det initiativ som sedan i förlängningen ledde till Saltsjöbadsavtalet. Där skapades en arena för dialog kring kulturens uttrycksformer, och där förs än i dag samtal kring samtidens utmaningar.
Detta är dock bara ett bland många sammanhang som vi har att värna för att kunna föra den dialog som ger oss möjlighet att tillsammans skapa ett bättre och tryggare samhälle för alla.
Alf Linderman, direktor för Sigtunastiftelsen och docent i religionssociologi