På UL:s hemsida kan man läsa om tillgänglighet, det står om hur du kan åka buss om du sitter i en rullstol och om mjuka linjen för dem som inte har så bråttom. Det finns prioriterade platser för den som är gravid och den som använder käpp, men för mig, som lever med en sjukdom som inte syns utanpå, finns ingen prioritet eller speciell plats på bussen.
Betyder det att man måste ha käpp, ha en synlig sjukdom eller sitta i rullstol för att prioriteras inom lokaltrafiken?
I dag är det den internationella reumatikerdagen, men vi reumatiker lever med vår sjukdom varje dag. Den syns inte på oss men den finns, inte bara hos äldre utan också hos unga vuxna och barn. Jag är 26 år och har levt med min sjukdom i stort sett hela livet.
Sjukdomen påverkar mig både med smärta och stelhet i leder vilket också leder till att jag har mindre energi än en frisk person. Sjukdomen går i skov, ibland mår jag bra i längre perioder och ibland får jag inflammationer som påverkar hela min vardag. För att orka med att arbeta, plugga och göra vardagliga saker som att laga mat behöver jag och andra reumatiker ibland spara energi.
Att exempelvis sitta på bussen till jobbet eller skolan kan helt avgöra hur väl jag orkar prestera, men om bussen är full får jag sällan sitta för jag ser ”ung och frisk” ut.
I dag finns speciella platser på bussen för den som sitter i rullstol, den som är gravid och den som använder käpp. Men inte för mig som är ung och behöver spara min energi till viktigare saker än att stå på bussen dit jag ska.
Så varför finns inte en symbol för oss? Kollektivtrafiken belyser tre grupper av personer som behöver sitta på bussen men glömmer många på vägen. Detta resulterar i att även allmänheten glömmer bort att denna osynliga grupp finns vilket går ut över oss drabbade.
Jag, och många andra med mig, känner ett starkt motstånd till att be någon annan flytta sig för att vi, som ser fullt friska ut, behöver sitta. Jag har under mina svåraste skov bett om att få sitta men då blivit bemött av himlande blickar och suckar av mina medresenärer. Jag vill inte behöva förklara hela min sjukdomsbild för en vilt främmande person för att få sitta, då står jag hellre. Men det går ut över min energi och min förmåga att prestera under resten av dagen.
Hur vet man vem som behöver sitta då? Det enkla svaret är att det vet man inte. Men att välja inte sätta sig på de speciellt utmärkta platserna för rörelsehindrade om man inte behöver är ett steg på vägen. En annan grej man kan göra är att inte dra förhastade slutsatser baserat på utseende. Bara för att en person är ung behöver hon eller han inte vara stark och bara för att en person är äldre behöver hon eller han inte vara svag.
Organisationen Unga reumatiker driver just nu kampanjen ”syns inte, finns inte” för att belysa att vår sjukdom inte syns men i högsta grad finns.
Vi unga reumatiker blir ofta misstrodda, för ”det är ju bara äldre som har reumatism”. Många unga reumatiker lever aktiva liv trots sin sjukdom. Vi lär oss hantera det onda och prioritera i vardagen för att orka uppfylla våra drömmar. Ingen reumatiker drömmer om att tvingas ta av dagsransonen av energi för att vi tvingas stå på bussen. Vi är inte en prioriterad grupp enligt UL för vår funktionsnedsättning inte syns. Därför ber jag dig som medmänniska att tänka ett steg längre än UL. Tänk en extra gång innan du sätter dig på de prioriterade platserna eller himlar med ögonen för att en person som ser ung och frisk ber om att få sitta ner på bussen eller tåget.
Sara Boman
Ambassadör Unga Reumatiker