I juni antog Uppsalas politiker ambitionen att det ska byggas 3000 nya bostäder per år i kommunen, en välbehövlig ökning av bostadsbyggandet. Men ambitionen är inte oproblematisk.
Om hela landet skulle sätta som mål att bygga med samma takt skulle det innebära 150 000 nya bostäder per år eller 1,5 miljoner nya bostäder på tio år, eftersom två procent av Sveriges befolkning bor i Uppsala kommun.
Mellan 1965 och 1975 byggdes en miljon nya bostäder i det så kallade miljonprogrammet. Ambitionen om 3000 nya bostäder per år i Uppsala kommun kan alltså resultera i ett lokalt ”Miljonprogram version 2.0” om inte ambitionen om god stadskvalitet samtidigt sätts högt.
Här kan en jämförelse med kemi vara intressant. Kemi och stadsplanering är de mest mikroskopiska och makroskopiska designvetenskaperna. De föremål vi använder och som på ett eller annat sätt designats sträcker sig storleksmässigt från de molekyler som är aktiva substanser i våra läkemedel till den stad eller det samhälle där vi bor. Det skiljer en faktor 1000 000 000 000 i storlek mellan de minsta och största designade objekten. Från nanometerskalan till kilometerskalan.
Bra och genomtänkt design inom kemi och inom stadsplanering ger oss enorma möjligheter att ta fram framtidens förnybara energi, läkemedel och nanoelektronik respektive möjligheter att bygga ett Uppsala som är klimatmässigt, socialt och ekonomiskt hållbart och som främjar näringsliv, kultur, integration och miljö. Men utan insikt och genomtänkt design blir resultatet inte detta.
Fokus i stadsbyggnadsdebatten på enbart fler bostäder kommer ge oss ett nytt miljonprogram med stadsmässig torftighet.
Så har kemi och stadsplanering något gemensamt som kan vara användbart?
De objekt som designas inom kemi och inom stadsplanering är så små respektive så stora att de inte kan bytas ut om de hamnat på fel plats och/eller inte fungerar som de ska. Som några lokala beslutsfattare nyligen fick erfara så finns det DDT och andra miljögifter i deras blod, liksom i våra. Att rensa bort gifterna är (ännu) inte möjligt.
Och som resultat av stadsplaneringen under 1900-talets andra hälft ligger miljonprogramsområden och villamattor som enklaver runt våra större städer, omöjliga att flytta och svåra att omvandla.
Designade föremål av mellanstor storlek (en mobiltelefon, ett plagg eller ett flygplan) kan ofta repareras eller bytas ut. Konsekvenserna av bristfällig design av mellanstora objekt blir därför långsiktigt inte lika allvarliga som dålig design på de mest mikroskopiska och makroskopiska skalorna.
Så vet vi vad som är den bästa stadsplaneringen? Vi vet mer än på 60-talet, fast kanske finns det inte någon universellt ”bästa” stadsplanering. Men om förtätningen sker på ett dogmatiskt sätt kan den sannolikt leda till en lika dysfunktionell stad som den som blev resultatet av ABC-staden (Arbete, Bostad, Centrum) från 1900-talets mitt.
En jämförelse med utvecklingen på den mest mikroskopiska skalan kan kanske fungera som en väckarklocka som gör att politiker uppmärksammar design på den mest makroskopiska skalan mer. År 1824 utvecklade den engelske muraren Joseph Aspdin Portlandcementen, en grundkomponent i den konstgjorda sten vi kallar betong. Och år 1828 upptäckte den tyske kemisten Friedrich Wöhler hur man kan framställa urinämne från oorganiska startkemikalier, vilket blev grunden för den organiska kemin som möjliggjort bland annat dagens läkemedel.
Utvecklingen kom dock alltmer att präglas av tekniknaivism. Kemikalier kom att användas ohämmat inom jordbruket, i industrin och i våra hem. Visionen om den moderna staden formulerades av Le Corbusier under 20- och 30-talen och fick enormt genomslag. I dag känner vi igen Le Corbusier i våra miljonprogramsområden.
I början av 60-talet ifrågasatte Jane Jacobs och Rachel Carson utvecklingen. Jane Jacobs bok ”Den amerikanska storstadens liv och förfall” från 1961 är en uppgörelse med stadsplaneringsidealet kring 1900-talets mitt, medan Rachel Carsons bok ”Tyst vår” kom 1962 och är en rättfärdig attack på den tidens ohejdade kemikalieanvändning.
Genklangen på Carsons bok blev dock betydligt större än på Jacobs, och i dag finns en medvetenhet om vilka enorma skador som kan bli resultatet av fel kemikalie på fel plats. Framtagande av nya kemiska föreningar som ingår i våra konsumtionsvaror sker nu med oerhört mycket mer kunnande och insikt om potentiella miljö- och hälsofaror än på 60-talet. Ingen skulle bli tagen på allvar om hen menar att kortsiktiga ekonomiska intressen ska vara avgörande.
En liknande vaksamhet bland både beslutsfattare och allmänhet om vad som kan gå snett på den mest makroskopiska designskalan, i stadsplaneringen, saknas.
Detta trots att de samhälleliga konsekvenserna av feldesign också på den skalan kan bli mycket förödande och svåra/omöjliga att rätta till. Överlag saknas en helhetssyn på staden, vilket måste till om vi inte ska bygga ett ”Miljonprogram version 2.0”.
Det behövs en kontinuerlig debatt om det byggda och dess inverkan på människa, miljö och samhälle. Harvardekonomen Edward Glaeser trycker på täthet som avgörande för ekonomisk tillväxt och utveckling inom en mängd områden medan medicinare kan visa på behov av grönområden för vår hälsa. Det som tycks vara idealt är en stad som är både tät och grön. Men tät på vilket sätt? Och grön på vilket sätt?
För att få till en kontinuerlig debatt och ett stort medborgarengagemang för morgondagens Uppsala är mitt förslag att Uppsala kommun startar ett forum med Uppsalabor, politiker, byggherrar och olika experter (från landskapsarkitekter, arkitekter och ingenjörer till sociologer, kulturgeografer, medicinare och ekonomer).
Ett sådant forum behövs om Uppsala så konfliktfritt som möjligt ska kunna expandera med 3000 nya bostäder per år, den vision Uppsalas politiker nyligen formulerat. Det behövs för att Uppsala också i framtiden ska vara en attraktiv och dynamisk stad.
Henrik Ottosson , docent i organisk kemi, och ledamot (FP) i gatu- och samhällsmiljönämnden, Uppsala kommun