1988 kriminaliserades narkotikaanvändning i Sverige. Det året dog 182 svenskar en narkotikarelaterad död. 2013 var den siffran 529. Det är fler än vad som dog i trafiken samma år, en dyster utveckling. Vårt lands narkotikarelaterade dödsfall har faktiskt ökat med över 100 personer bara de senaste tre åren.
I Portugal har det varit en annan utveckling. 2001 testade landet en ny narkotikapolitik. En narkotikapolitik där pengar lades ner på att vårda och inte på att straffa. De narkotikarelaterade dödsfallen gick ner från 350 dödsfall 1999 till 152 dödsfall 2003. De har dessutom lyckats med att halvera sitt missbruk under perioden 2001-2011.
Ett annat exempel, inte lika lyckat, är USA där staten sedan 1971 spenderat över en biljon dollar på att försöka stoppa narkotikan med polisiära medel. Trots det har missbruksnivån inte minskat. Det är helt enkelt för mycket pengar i narkotikahandel. Så fort de får bort en langare från gatan så kommer det en ny, en cirkel som upprepas.
Det enda sättet att få bort knarket från gatorna är att få bort missbruket och det kan bara göras genom vård.
Många svenska politiker bortser från goda exempel som Portugal. De bortser från vetskapen om att vi aldrig kan få knarket att sluta flöda på gatorna. De bortser från att det enda sättet att lösa situationen är att få bort efterfrågan och inte utbudet. Men vi hoppas att de inte bortser från att det här handlar om utsatta människor. Ska vi inte hjälpa de utsatta i Sverige?
För att stoppa användningen av narkotika måste vi hjälpa missbrukare i stället för att straffa dem. Det ska självklart inte vara lagligt att sälja knark men offren hjälper vi bäst med vårdinsatser.
Endast genom att hjälpa de svaga och utsatta kan vi skapa ett land som vi alla kan vara stolta över. Ett land med mindre missbruk och mer medmänsklighet.
Pontus Eklund
språkrör Grön Ungdom Uppsala
Lorentz Tovatt
språkrör Grön Ungdom