Överallt skriver borgerliga debattörer om sin besvikelse över hur massan kan stödja vänsterliberalen Emmanuel Macron i det franska valet. I onlinetidningen Smedjan skriver Lars Anders Johansson att Macron bekräftar populisternas världsbild. På Twitter skriver det kristdemokratiska kommunalrådet Sara Skyttedal att Marine Le Pen riskerar att vinna om vi inte anpassar oss till hennes politik. Timbros vd Karin Svanborg-Sjövall har hävdat att det är viktigt att ”se upp för pojkbandsliberalerna”, och hon har hånat både Macron och Justin Trudeau.
Har de missat århundradets stora strid, eller missförstår de bara sin samtid?
I grunden är argument som dessa rätt verkningslösa. Att säga att ”om vi inte anpassar oss till fienden så vinner hen”, är rätt löjligt.
Det skulle exempelvis innebära att vi borde anpassa oss till terrorsekten IS idéer om samhället, annars vinner ju terroristerna.
Det skulle också innebära att jag som centerpartist borde närma mig socialdemokraterna, för annars så vinner de ju valet. Med sunt förnuft inser man snart att det blir omöjligt att tycka något alls om man ska förhålla sig till sin fiende i ett evigt ställningstagande.
Det är inte svårare än att titta ut genom fönstret för att förstå var världen befinner sig.
Dagens stora hot mot demokratin och friheten är inte Trudeau eller Macron, utan Trump och Le Pen.
Att argumentera på annat sätt är att missförstå sin samtid. Konflikten står inte längre mellan höger och vänster, utan mellan en tolerant liberal och en auktoritär nationalistisk populist. I en sådan värld är även den vänsterkandidat som är för den liberala demokratin att föredra framför uppjagad fascism.
Frågan var inte om vi inte kunde hitta den ultimata liberala presidentkandidaten vare sig i Justin Trudeau, Hillary Clinton eller Emmanuel Macron. Frågan var om vi kunde rädda den liberala demokratin från att förpassas till historiens skrottipp. Ur det perspektivet är de alla, även Macron, relativa vänsterkandidater som i slutändan försvarar friheten på en modern och demokratisk grund.
Frågan var inte om vi kunde leda västvärlden in i en liberal guldålder, utan om vi kunde bevara västvärlden i den gyllene epok vi lever i nu.
Det handlar nog också till stor del om att konservativa debattörer har svårt att ta ställning. Somliga vill ha ett mer stängt och kontrollerat samhälle, även om de gillar marknadsekonomi. Somliga vill bevara demokratin, men ha hårdare straff och bejaka nationalismen. I det läget är det inte konstigt att veta var man landar.
Men kanske tyder det, mer än något annat, på att samarbetet mellan liberaler och konservativa börjar lida mot sitt slut.
Ibland verkar det som att vissa är kvar i 1980-talets kalla krig, där striden stod mellan borgerliga och socialister, mellan vänster och höger. Men i dag är slagfältet ett annat, och då måste man ta ställning till nya värdekonflikter.
Det kanske är svårt att inse att den nya världen ser ut som den gör. Konservativa såväl som klassiska liberaler och andra försvarare av den liberala demokratin ser det bästa hoppet i en före detta socialistisk finansminister som nu blivit socialliberal.
Och när solen går ner vid dagens slut kan vi ändå konstatera att socialliberalism är bättre än fascism.
Ytterst står det mellan pest eller lunginflammation, och då väljer jag varje dag lunginflammation.
Kanske är det inte så konstigt att liberaler och konservativa är splittrade i frågan om högerpopulismens framfart. Liberaler och konservativa är splittrade i rätt mycket annat med.
Andreas Eriksson, förbundsstyrelseledamot för CUF