I februari 2014 beslutade Uppsala kommunfullmäktige att ha som målsättning att all mat som upphandlas av kommun år 2023 skall vara till 100 procent ekologiskt odlad.
Ett så radikalt beslut väcker en del frågor, och en av de viktigare är: Vad ligger till grund för beslutet?
Har man i huvudsak tagit hänsyn till vad vetenskapen säger, eller har beslutet styrts mer av den allmänna opinionen och att det är inne med ekologiskt odlat?
Det är ingen enkel fråga att ta ställning till, det är många saker att hålla reda på. Maten vi odlar skall vara närodlad, giftfri, näringsrik, med mera. Odlingsmetoderna skall vara klimatsmarta, långsiktigt hållbara, gynna den biologiska mångfalden, minimera växtnäringsläckage, ta hänsyn till en god djurhållning, med mera.
Utifrån alla dessa kriterier så är det inte lätt för allmänheten att ha tillräckliga kunskaper för att ha en välgrundad åsikt i frågan. Saken underlättas heller inte av att den huvudsakliga och mest lättillgängliga informationen fås i dagspressen som ofta utgörs av larmrapporter med braskande rubriker.
För att få något som helst grepp över problematiken får man försöka vaska fram några viktiga principiella frågor att ta ställning till. För det första, varför se saken i svart eller vitt? Är det inte en klokare strategi att kombinera de bästa bitarna från ekologisk odling med de bästa från konventionell odling.
Vidare, är inte ekologisk odling konservativ och teknikfientlig? Oavsett hur bra och ofarliga några gmo-grödor visar sig vara så är de per definition inte tillåtna i ekologisk odling. Är det en rimlig ståndpunkt?
Om man gör följande tankeexperiment så inser man det orimliga. Antag att vi eftersträvar en viss egenskap hos en växt. Vi kan nå målet på två sätt antingen genom konventionell växtförädling eller med modern genteknik. Vi lyckas få fram den önskade grödan på båda sätten men en del kallar man gmo-gröda och den får inte odlas trots att det är identiska grödor vi pratar om. Maten skall helst vara giftfri, alldeles nyligen tog man i media upp frågan om bekämpningsmedel i frukt. Där talar man bara om i hur många procent av fruktproven man hittar bekämpningsmedelsrester.
Det man sällan talar om är de faktiska halterna och hur de förhåller sig till uppsatta gränsvärden. Den analytiska kemin har gjort enorma framsteg och de halter man kan detektera är ofattbart låga.
Ett bra sätt att illustrera hur låga halterna är, är att räkna ut hur mycket man måste äta av ett visst födoämne för att nå upp till gränsvärdet för rekommenderat maximalt intag. I många fall visar det sig då, att det rör sig om storleksordningen 100 kilo per dygn. En invändning mot det resonemanget är att toxiciteten av ett ämne är okänt då man blandar det med andra gifter. Ytterligare en svårighet, kanske den allra besvärligaste om man inte själv är forskare, nämligen att kunna bedöma kvaliteten på olika forskningsrapporter. Man finner ganska snart att båda sidor i debatten hämtar stöd för sina ståndpunkter i någon forskningsrapport. Men här finns många fallgropar och de allra flesta har varken tid, ork eller kunskap för att skaffa sig en vederhäftig bild av kunskapsläget.
En mycket bättre strategi för att uppnå målet med en hållbar matproduktion är att ha vetenskap och beprövad erfarenhet som ledstjärna, och vara öppen för nya tekniska landvinningar så som man gjort hela tiden när jordbruket mångdubblat sin produktivitet. Alternativet att låsa sig för en viss metod som till stor del är ideologiskt styrd och att man i förväg förbinder sig att följa vissa regler, som till delvis styrs och bestäms av organisationer som man inte har något demokratiskt inflytande över, är ingen bra strategi.
Tilläggas kan också att det svenska jordbruket, i ett internationellt perspektiv, har en mycket restriktiv hållning till vilka bekämpningsmedel som får användas.
Roland Uhrberg, pensionerad analytisk kemist