De senaste Pisa-resultaten visade återigen att svenska elever lär sig för lite i skolan. Efter att under några veckor hoppat in som vikarie och hjälplärare på en högst normal högstadieskola i Uppsala börjar jag förstå varför.
Vid en första anblick råder lugn och trevlig stämning. Elever hejar glatt på mig och andra vuxna. Man smågnabbas lite i korridoren, men stämningen är familjär och de flesta lämnar in telefoner och jackor vid lektionens början. Dagens uppgifter lämnas ut och all planering finns också tillgänglig online för eleverna som alla har bärbara datorer.
Första lektionen skall klassen repetera och efter lunch kommer ett prov på de senaste veckornas innehåll att hållas. Genast utbryter högljudda diskussioner om provets vara eller inte vara. Efter lite sökande i lärarens dokumentation visar det sig att det faktiskt ska bli ett prov. Jag klargör att det är klokt att sitta ner och plugga, när det nu faktiskt är sista chansen före provet. Trots det är flera elever mycket stökiga och vägrar efter upprepade tillsägelser att gå tillbaka till sina platser. Jag tar då en av dem milt i armen och försöker fösa tillbaka honom till bänken.
Nu bryter helvetet löst. Att vidröra en elev är strikt förbjudet i skolan (”kränkande behandling”), och jag ska minsann anmälas för rektor och föräldrar. Det är nu omöjligt för någon av de trettio eleverna att få någon arbetsro alls. Det blir mycket riktigt ett möte med rektor efteråt som efter konsultation med arbetsgivaren beslutar att jag måste avsluta mitt vikariat omgående.
Att inte tillåta någon som helst fysisk kontakt har säkert en välvillig avsikt, men det är inte aga det handlar om. Tyvärr gör det att skolan betraktar eleverna som värnlösa småbarn snarare än unga vuxna. Man kan inte ställa krav på barn vilket eleverna tydligt vet om. Det råder en brist på ömsesidig respekt. Många elever vet sina rättigheter (”du får inte ta i mig”) men visar ingen som helt förståelse för skyldigheten att till exempel följa lärarens instruktioner.
Att komma in i en klass som vikarie är aldrig lätt, men även då jag endast var hjälpreda till en mycket rutinerad lärare slogs jag av hur lite tid eleverna faktiskt sitter på sin bak och pluggar. Det är ett oändligt springande, pratande, pennvässande och besök på toaletten. Jag vill hävda att skolan genom att försöka skydda eleverna har hamnat i en situation där de inte anser sig ha några skyldigheter alls. Det saknas förståelse varför man över huvud taget är i klassrummet.
Stökigheten drabbar alla elever, men framför allt de som har diagnoser eller andra inlärningssvårigheter. De får inte tillräcklig hjälp i klassrummet eftersom läraren har fullt upp med att hålla ner ljudnivån, och bränner ut sig när F-varningen för uteblivet betyg kommer. Då ska plötsligt skolan agera via elevhälsoteam och allehanda utredningar.
Min poäng är inte att det borde vara hårdare tag i skolan, utan att lärarnas brist på disciplinära verktyg leder till en kaotisk situation där just kunskapsinlärningen kommer i kläm. Resultatet blir att ett fåtal elever tillåts sabotera undervisningen, lektion efter lektion. Inte så konstigt då att Pisa-resultaten ser ut som de gör.