Varför kallas vi vänster?

När liberalerna tog namnet Folkpartiet 1934 fanns ett annat namnalternativ: Sveriges Una Vänster, skriver Mohamad Hassan.

När liberalerna tog namnet Folkpartiet 1934 fanns ett annat namnalternativ: Sveriges Una Vänster, skriver Mohamad Hassan.

Foto: Sven-Olof Ahlgren

Debatt2019-04-16 00:05
Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.

I den franska nationalförsamlingen förstärktes indelningen i höger och vänster i samband med franska revolutionen år 1789.

De som ansågs vara radikala och ville förändra samhället mot större jämlikhet med progressiv utveckling satt till vänster, medan de som ville bevara det gamla systemet satt till höger.

I Sverige hade vi fram till valet 2018 i princip två block: det rödgröna och det borgerliga. Men före det demokratiska genombrottet gick blockgränsen snarast mellan den konservativa högern å ena sidan och liberaler och socialdemokrater (vänstern) å den andra. Vad som ansetts vara vänster respektive höger har alltså varierat genom historien.

När våra politiska motståndare på sociala medier och i olika forum vill använda begreppet vänster om oss Uppsalaliberaler så vet jag inte vad som åsyftas.

Är det vårt ursprung, att vi alltid varit ett tydligt alternativ till våra motpoler – nationalism, konservatism, kommunism, fascism, nazism, extremism och kungamakt – som avses? I så fall vill jag gärna att de kallar oss vänster. Vi kan också påminna dem om att när de liberala krafterna ombildades och tog namnet Folkpartiet 1934, fanns ett annat namnalternativ, nämligen Sveriges Unga Vänster. På 1930-talet kopplades vänsterbegreppet samman med folkligt inflytande och reformvilja.

Om våra politiska motståndare använder begreppet vänster för att de menar att vi bedriver en ekonomisk politik som motverkar fri företagsamhet och valfrihet så har de fel!

Liberaler kommer alltid att ha progressiva näringslivsinriktade politiska förslag. Det ligger i vårt DNA att slå vakt om marknadsekonomi, företagsamhet och frihandel.

Om våra politiska motståndare vill använda begreppet vänster för att förminska, förlöjliga, och vara nedlåtande mot oss och alla människor som valt vänsterinriktad politik, är det mycket egendomligt.

Jag trodde att respekt för individens val var en grundbult i den svenska demokratin, även hos liberalkonservativa och värdekonservativa. Eller gäller inte individens valfrihet när hen gör ett annat val än det de konservativa tänkt sig? Gäller det inte när Liberaler väljer en annan väg? Är maktordningen så cementerad att vi inte får välja en ny partner?

En politisk hederskultur har uppstått där de liberala krafterna inte får avvika från den norm som de konservativa och nationalisterna dikterat.

Om vi idag inte vågar ta oss ur den politiska låsningen, när gör vi det?

Jag har inga problem med SD som individer, men Liberaler och SD kan aldrig samarbeta politiskt.

Jag skiljer mellan sak och person.

Men vissa från de borgerliga partierna i Uppsala vill inte möta personer från Vänsterpartiet och pratar illa om vänsterpartister på ett sätt som jag trodde förekom enbart i miljöer präglade av extremism och intolerans.

Jag förstår inte heller hur man kan prata så nedlåtande om människor från vänster i Uppsala när samma partier tycker att samarbetet går utmärkt några minuter från kommungränsen söderut, västerut eller norrut. Miljöpartiet är tydligen ett vänsterparti när de samarbetar med Socialdemokraterna, men inte när de bildar koalition med alliansen. Samma sak gäller för beskrivning av Liberalerna i Uppsala.

Just nu utmålas vi som ett vänsterparti (enligt vilken definition och varför, har de inte kunnat förklara) men i alliansen är vi okej. Då är vi ett liberalt parti!

Vi liberaler har tagit många kamper genom historien, och jag vill påminna om att det land vi lever i i dag är en produkt av förändring och resultatet av rörelser in och ut ur landet, rörelser av människor, varor och idéer.

Förändring och rörelse har gjort Sverige rikt, och det har kunnat ske tack vare liberala reformer.

Därför måste vi liberaler kämpa för rörlighet, öppenhet, jämställdhet, frihet och människors lika värde. Det är en plikt för oss, dagens liberaler, att arbeta vidare i samma anda dom gångna tiders liberaler, att fortsätta verka för den historiska process som gjort världen bättre.

Det är en historia av kamp mot stagnation och för ökad handel och kulturell förståelse.

Vilket arv förvaltar de konservativa och nationalistiska krafterna? Vilken historia skriver vi i dag? Vilken historia skriver våra politiska motståndare? Vi har, i en mycket svår och orolig värld valt att stå upp för våra värderingar. Vi har, trots enorma påtryckningar från högersvansen, verkat för att stoppa en utveckling där nationalism skulle frodas, jämställdheten hämmas, klimatet och miljön negligeras, fri media ifrågasättas, kulturen kontrolleras och ett ”vi och de-samhälle” befästas.

I början av 1900-talet stod våra historiska partivänner inför ett svårt val. Antingen skulle de slå samman sina krafter med socialdemokraterna för att utveckla Sverige mot demokrati, jämlikhet, jämställdhet och frihandel eller slå sig samman med högerkrafterna.

Vi vet vad de valde och vi hänvisar än i dag stolt till det liberalerna då drev igenom tillsammans med socialdemokraterna.

Jag är övertygad om att framtida liberaler kommer att hänvisa till dagens tid och om hundra år vara stolta över det vi gör i dag. Liberaler jobbar inte kortsiktigt, för att få bättre opinionssiffror genom opportunistiska ställningstaganden.

Liberaler vill, som alltid, sätta individers friheter i första rummet och skapa samhällen där marknadsekonomi, frihandel och socialt ansvarstagande kombineras.

Det är – oavsett tid – vår uppgift att slå vakt om liberala grundvärden och agera mot antiliberala krafter.

Mohamad Hassan, kommunalråd (L), 1:e vice ordförande i kommunstyrelsen