Vem ska ha ansvaret för utvecklingen av infrastruktur i Sverige? Är det rimligt att kortsiktiga politiska hänsyn i regionerna med dess ständigt varierande majoriteter ska vara de som beslutar om vilka vägar, järnvägar, cykelvägar eller andra stora infrastrukturprojekt som ska byggas?
Det handlar om investeringar som spänner över långa tidshorisonter med nyttjandetid över decennier och sekler.
Borde inte då nationella behov och system för största möjliga nytta gå före regionalpolitiska överväganden?
Med tanke på hur hanteringen av byggandet av den ”nya” väg 288 från Uppsala till Östhammar har behandlats, är det dags att fundera över om inte ansvaret fullt och fast ska vara en statlig angelägenhet. Vägen är ju trots allt en del i en större systemlösning.
Den nya väg 288 aktualiserades i och med den svåra bussolyckan som inträffade utanför Rasbo i februari 2007. Sex personer dog och 20 människor skadades i den näst dödligaste bussolyckan som inträffat i Sverige. Behovet av en snabbare och säkrare väg prioriterade fram ombyggnationen som påbörjades februari 2010, med utgångspunkt i en mötesfri väg med bättre framkomlighet och större trafiksäkerhet.
Vägen har byggts med godtagbar standard till Gimo, men nu återstår de sista 18 kilometerna. 15 år har gått sedan byggstarten – och vi har fortfarande inte kommit längre?
Om de senaste besluten och planerna genomförs så ska den nu ”nedbantade” vägen vara ”klar” om fem år, det vill säga 20 år för att bygga en mötesfri väg om 67 km. Kan vi ens påstå att dagens beslutsmodell tjänar våra medborgare väl eller låter vi nödvändiga asfaltsmeter i stället förvandlas till statlig och regional byråkrati?
Trafik- och samhällsutvecklingsnämnden i Region Uppsala har fattat beslut om färdigställande av den sista etappen, det vill säga utformningen av väg 288 mellan Gimo och Börstil. Beslutet innebär att vägen mellan Gimo och Hökhuvud ska bli mötesfri väg där man får köra 100 km/h. Genom Hökhuvud ska vägen ha 60 km-standard och mellan Hökhuvud och Börstil ska vägen ha en ”förbättrad 80-standard”. En gång- och cykelväg mellan Gimo och Hökhuvud ska anläggas. Det betyder att man lägger till en separat cykelväg en tredjedel av sträckan och i stället väljer bort mötesfrihet och 100 km/h för två tredjedelar av vägen.
Hur var det med det där kravet om bättre framkomlighet och större trafiksäkerhet och målsättningen om att göra länsvägen mellan Uppsala och Östhammar komplett?
Då den politiska majoriteten i regionen nyligen byttes ut, i och med att Centerpartiet mitt under en valperiod valde vänster i stället för höger, har statusen för vägen förändrats ännu en gång. Övergången har inte bara gett oss en cykelväg till Hökhuvud i stället för en fullvärdig 100-väg till Östhammar, utan även banat väg för regionens byggande av delar av högriskprojektet Uppsala spårväg. För detta förväntas Östhammars kommuns invånare att betala i storleksordningen 100 miljoner kronor.
Lokalpolitiska strömhopp som detta visar orimligheten i beslutsprocessen på flera sätt, då nya regionpolitiska ideal som i det här fallet en önskan om att alla i framtiden ska färdas med cykel och spårväg, på intet sätt överensstämmer med de behov som finns i Östhammars kommun.I närtid handlar det i mångt och mycket om att möjliggöra de stora industrisatsningarna i det som kallas NU, det Norduppländska industriklustret.
En annan viktig aspekt om det orimliga i att låta nationella projekt tillåtas förändras över tid med hoppande lokala majoriteter, är att det omöjliggör för väljarna att se tydligheten i beslutsvägarna och därmed även kunna använda sin demokratiska rätt att ställa politiker till svars för sina beslut.
Regionerna har utifrån sina statuter att agera utifrån ”regionens” bästa, och inte förledas till att främst gynna områden där man har sin största väljarbas.
Dagens politiska majoritet i Region Uppsala kan inte räkna med några större applåder till att Östhammar ”ges” en cykelväg mellan två ställen som absolut ingen har efterfrågat. Inte heller för att skattebetalarna i Östhammars kommun – i stället för färdigställandet av en trafiksäker väg hela vägen till Östhammar – ska vara ekonomiskt delaktiga i det ekonomiska vansinnet som är Uppsalas spårväg.