Leif Lewin, professor emeritus i statskunskap vid Uppsala universitet.
Trumps angrepp på amerikanska universitet gör att Sverige står inför ett ”Einsteinögonblick” i form av en möjlighet att bjuda in amerikanska forskare vårt land. Men hur attraktiva är svenska universitet?
Vi föreställer oss gärna att Sverige utgör den akademiska frihetens högborg men i själva verket har denna frihet på senare år naggats i kanten. För ett par år sedan tystades en universitetslektor vid vårt universitet för att hon använt n-ordet för att illustrera arkivsökning för äldre tider. På Konstfack blev en professor utfryst av kollegerna då hon försvarade namnet ”Vita havet” på en utställningslokal.
Till helt nyligen hade vi en utbildningsminister som lade sig i universitetens kursutbud och manipulerade högskolestyrelsernas mandatperioder. Enligt en utredning upplever universitetslärarna den politiska styrningen av universiteten som allt mer besvärande.
Men ett ännu större problem är finansieringssystemet. Det saknas inte forskningsmedel i Sverige. Men vårt land skiljer ut sig genom att anslagen inte går till universiteten och deras lärare utan till forskningsråd, varifrån lärarna måste ansöka om medel för att få forska. Lärarna måste köpa sig fria från sitt arbete för att kunna forska – med den demoraliserande effekt detta har på inställningen till undervisningen.
Ovanligt stora privata forskningsstiftelser och löntagarfondernas omvandling till forskningsstiftelser har ytterligare förstärkt de så kallade externa medlen för forskning i vårt land, vilket gör att statsmakterna under hänvisning till dessa ymnighetshorn anser sig kunna fortsätta att snåla med anslagen till universiteten.
Trots den stora tillgången på råds- och stiftelsemedel har konkurrensen genom ökningen av antalet forskare blivit stenhård. Forskningsråden skryter gärna med den höga kvalitén på beviljade anslag och berättar att bara tio, femton procent av de sökande får ja. Vad händer med det stora flertalet som får avslag? Det är sorgligt att se hur unga och begåvade går med hängande huvud eller tar tjänstledigt för att forska på sin fritid eller söker sig bort från universitetet till myndigheter och it-företag med en mer generös inställning till de anställdas möjlighet att bedriva forskning. Forskarna forskar inte utan skriver ansökningar eller bedömer ansökningar eller sörjer över att de fått avslag på ansökningar.
Så vill amerikanska forskare verkligen komma till oss? Förra året utgav Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) antologin ”I samhällets tjänst?”, där den ohållbara situationen påtalades. Randi Hjalmarsson, ekonomiprofessor både i USA och i Sverige, fann skillnaden mellan de två länderna himmelsvid. Visserligen såg han också vissa positiva sidor av det svenska anslagssystemet som att det var lättare att få anslag för infrastruktur och att bli av med lågproduktiva forskare. Men den negativa sidan dominerade. Särskilt nämnde Hjalmarsson att ”ansökningseländet” medförde osäkerhet, stal enormt mycket tid, ledde till rädsla att pröva nya tankar och framtvingade politiskt korrekta undersökningar. ”Det finns få möjligheter för universitetsanställda ekonomer i Sverige att vara helt fria att göra vad de vill (och hur de vill).”
Till slut ställde Hjalmarsson frågan om Sveriges möjligheter att rekrytera utländska forskare. Han var mycket tveksam. ”Många internationella forskare skulle inte finna det svenska systemet attraktivt. De skulle inte flytta till Sverige om de hade klart för sig vad det förde med sig. Olyckligtvis kan detta system upplevas som så främmande för en del kolleger att denna insikt först kommer sedan de inlemmats i det svenska systemet. Och då skulle en del internationellt rekryterade akademiker sannolikt välja att inte stanna kvar i vårt land.”
Att ändra det svenska finansieringssystemet är emellertid svårt, då de tongivande forskarna nått sina positioner just tack vare detta system och kan förväntas mobilisera ett formidabelt motstånd. Men universiteten borde besinna sitt ansvar att inte anställa forskare utan egna basresurser.
Finansieringssystemet är större än frågan om rekrytering av amerikanska forskare. Men ”Einsteinögonblicket” ger en akut anledning att genomföra den nödvändiga förändringen. Som hustrun sa till mannen inför en bjudning: ”Det är tur att vi ska ha gäster. Annars hade vi inte fått städat.”