Debatten om religiösa friskolor blossar upp med jämna mellanrum, senast var det några socialdemokrater som skrev på DN debatt (25/3). Argumenten känns igen från båda sidor i debatten. Sedan går det en tid och ingen märkbar förändring kommer till stånd. För att bättre synliggöra var skiljelinjerna går får man skala bort alla långa utläggningar och försöka komma åt en kärna där man kan identifiera vad oenigheten handlar om.
Som jag ser det landar man i följande: om man har en auktoritär och mer konservativ syn på barnuppfostran är man mer för religiösa friskolor. Om man i stället anser att det är viktigare att betona barnperspektivet är man mer benägen att vilja få bort de religiösa friskolorna.
Det är ett ideologiskt ställningstagande, och man ser det tydligt i de argument som framförs. De som är för religiösa friskolor betonar hela tiden religionsfriheten och föräldrars rätt att uppfostra barnen enligt sin egen tro, och de som är emot betonar barnens rätt till att själva välja livsåskådning. Eftersom båda sidor stödjer sina argument på konventioner som Sverige skrivit under uppstår att låst läge och därför sker ingen förändring.
Det som inte tillräcklig betonas och inte kommer fram i debatten är att det ingenstans i dessa konventioner står något om att ett skattefinansierat skolsystem måste tillhandahålla möjligheter till religionsutövning under skoldagen. Om detta är en riktig iakttagelse borde det rimligen inte möta några juridiska hinder att förbjuda religiösa friskolor.
Om man avskaffar de religiösa friskolorna så kan man rimligen inte påstå att man fråntar föräldrarna rätten att uppfostra sina barn i den tro man anser vara den rätta. Inte heller inskränker man på något sätt den religionsfrihet vi har i Sverige.
En oundviklig fråga som jag tycker man kan ställa är: Varför startar man en religiös friskola, vad är själva syftet och drivkraften bakom ett sådant beslut?
Är det att tjäna pengar, ha en speciell pedagogisk inriktning eller är det för att påverka barn till att bekänna sig till en viss religion?
Det finns väl ändå ett stort mått av sannolikhet att det är det sista alternativet som är det mest troliga motivet.
Vilka är då de argument som förs fram av dem som vill ha kvar de religiösa friskolorna: Vi följer alla läroplaner, lagar och regler som alla andra skolor, all undervisning är konfessionsfri, alla oavsett religion är välkomna till våra skolor, vi uppnår resultat över medel för svenska skolor, vi erbjuder en lugnare och bättre studiemiljö, vi har lite problem med mobbing.
Detta är det vanligast argument jag hört den senaste tiden i debatten för försvaret av religiösa friskolor.
Man medger heller inte att det ökar segregeringen i samhället och att eleverna missar kontakter med elever med en annan livsåskådning.
Om det nu är en sann beskrivning av hur de religiösa friskolorna fungerar så är det ju jättebra, men varför behöver man då kalla dem för religiösa friskolor? Det är inte rimligt att tro att alla dessa positiva saker sker med en skola bara för att man tillåter viss konfessionell verksamhet äga rum före, efter och på rasterna i skolan. Sedan kan man på goda grunder ifrågasätta om alla positiva saker man räknar upp är med sanningen överensstämmande.
Det är inte allt för länge sedan som religionsämnet i skolan hette kristendomskunskap och att skoldagen började med morgonbön. Om vi nu efter ett antal år lyckats få till stånd livsåskådningsneutral skolundervisning så har vi uppnått något som är viktigt att värna om för ett framtida bra samhälle. Alla är på pappret eniga om att undervisningen skall vara konfessionsfri, men det har i praktiken visat sig fungera dåligt.
Botemedlet som förordas av dem som inte vill förbjuda religiösa friskolor är mera kontroll från skolinspektionens sida. Men varför skall vi lägga resurser på en omfattande kontroll när det finns en bättre och billigare lösning.
Vi måste betona att grunden för den svenska skolan är att undervisningen skall vila på vetenskaplig grund och att hela skoldagen skall vara helt befriad från alla inslag av övernaturlig eller pseudovetenskaplig natur. Om den rågången inte är helt tydlig hamnar man annars lätt på ett sluttande plan.
Roland Uhrberg