Regeringens skogsutredning har kommit med ett första delbetänkande som varit ute på remiss. Mer än 100 remissvar har kommit in och man kan gott säga att hela det organiserade Skogssverige finns bland dem som yttrat sig. Här finns flera universitet, många rättsinstanser, skogsindustrin, skogsägarnas intresseorganisationer, miljöorganisationer, kommuner, länsstyrelser och myndigheter. Yttrandena visar ett enormt engagemang i den svenska skogens framtid.
En remissinstans lyser dock med sin frånvaro och det är den kanske allra mest relevanta: Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU, som har valt att inte lämna synpunkter. Motiveringen från ledningen är att betänkandet ”inte direkt kopplar till SLU:s uppdrag”.
Så vad är det då för skogsbruk och skogspolitik som inte berör SLU och som SLU inte anser sig kunna bidra till? Betänkandet handlar om sådant som privatpersoners rätt till samråd och insyn, hur artskyddet ska säkras och vem som ska ha kunskap om skogens miljövärden.
Det gäller avvägningen mellan skogsproduktion och skyddet för den biologiska mångfalden. Där finns till exempel ett förslag att trakthyggesbruk (ofta kallat kalhyggesbruk) ska definieras som det enda ”sedvanliga skogsbruket”. I princip innebär det att andra skötselformer, ofta kallade alternativa, inte ska innefattas i normalt skogsbruk. Detta samtidigt som intresset för mer varierade sätt att sköta skogen växer snabbt ibland svenska skogsägare, både privata och institutionella som Svenska kyrkan och kommuner. Det är häpnadsväckande att SLU inte vill eller kan bidra.
SLU har stort ansvar för landets skogsutbildningar, som jägmästare, skogsmästare och skogsvetare. Universitetet har lärare och forskare med gedigna kunskaper om skogens många värden i samhället – till exempel produktion och ekonomi, biologisk mångfald och klimat.
Man kan knappast tänka sig en mer relevant remissinstans. Men medan SLU är tyst så har exempelvis Uppsala Universitets juridiska institution, med sin långa tradition av miljörättsfrågor, lämnat ett genomarbetat inlägg.
Varför vill inte SLU använda sina kunskaper när de efterfrågas? SLU har ju helt nyligen visat att man på andra sätt verkligen vill styra över skogsbrukets framtid. Ledningen har tagit aktiv del i försöken att torpedera kyrkans ansats att lägga om skogsbruket till något som är hållbart på riktigt. Här har SLU bland annat levererat vetenskapligt undermåliga partsinlagor som saknar nödvändiga referenser och utan argument avfärdat till exempel det senaste decenniets forskning om skogen och klimatet.
Om SLU tystnar när skogspolitiken stöps om så riskerar universitetet att bli mindre relevant. Behöver vi alls ett sektorsuniversitet på dessa premisser? Det vore faktiskt enkelt att utan större kostnader flytta skogsfakultetens verksamheter i Umeå, Uppsala och Alnarp till närliggande universitet. De kanske bättre kan utveckla den mångfald av kunskaper och perspektiv om skogens roll i samhället som situationen nu kräver: att kombinera klimatnytta, virkesproduktion, rennäring, biologisk mångfald och bevarande av kulturella och existentiella värde. Allt detta som behövs för en hållbar skogspolitik i en osäker framtid. Men det vore också synd, eftersom mycket av denna kunskap finns inom SLU.
Just nu handlar detta ändå bara om en remiss på ett delbetänkande. Skogsutredningens huvudförslag kommer senare i år. SLU har möjlighet att förbereda sig för att ta skogsbrukets många frågor på allvar. Ett sätt kunde vara att tillsätta en grupp av kompetenta lärare och forskare från olika discipliner med uppgift att belysa de förslag som läggs i huvudbetänkandet.
Då kan universitetet bidra till bättre förståelse av skogens roll som nationell resurs för alla medborgare, och i förlängningen till kloka, kunskapsgrundade och långsiktigt hållbara riksdagsbeslut.