Det är dags att skingra vanföreställningar angående Sveriges möjlighet att välja hur många personer som ska tas emot som flyktingar och andra skyddsbehövande. Politiker och andra som vill debattera frågor om asyl behöver beakta att det, i Sverige liksom i andra länder, finns en grundläggande rätt till asyl.
Sedan Sverige skrev på 1951 års konvention om flyktingars rättsliga ställning har vi förbundit oss att ta hand om flyktingar som kommer till vårt land i behov av internationellt skydd.
Denna konventionsgrundade rätt till skydd omfattade till en början personer från Europa som fram till 1951 flytt på grund av andra världskriget eller därtill kopplade omständigheter. I ett tilläggsprotokoll från 1967 togs dessa begränsningar bort. Numer sträcker sig således denna rätt till skydd till alla flyktingar som kommer till Sverige och söker skydd. Det görs dock fortfarande undantag för personer som begått krigsförbrytelser och liknande.
Förutom att förbinda sig att följa denna konvention har Sverige, likt många andra länder, stiftat egen nationell lag som befäster flyktingars rätt och som därtill utökar rätten till att omfatta personer som visserligen inte är flyktingar men som har ett liknande behov av internationellt skydd för att de riskerar dödstraff, tortyr eller liknande.
En skyddsbehövandes rätt att stanna i Sverige är således sedan länge grundligt fastslagen både genom internationella åtaganden och i svensk lagstiftning. I och med EU-samarbetet har rättigheten att få skydd inom Unionen befästs ytterligare genom EU-rätten. En skyddsbehövandes juridiska rätt att stanna i Sverige eller i ett annat land där den söker skydd är sällan ifrågasatt av dem som har att pröva frågan.
De senaste åren har det dock blivit vanligt att offentligt diskutera hur många flyktingar Sverige borde ta in eller om vi borde vara generösa eller inte när det gäller hur många flyktingar vi ska ta in (senast i ett inlägg i UNT 19/11). Dessa frågeställningar avslöjar okunskap om den skyddsbehövandes rättighet.
Huruvida vi beviljar eller inte beviljar en sökande uppehållstillstånd på grund av skyddsbehov avgörs av de sakliga omständigheterna i den sökandes enskilda fall. Det är något asylprövningsenheterna på Migrationsverket bedömer. Det är inte någonting politiker väljer, såvida man inte vill göra ingripande förändringar i svensk lag och samtidigt bryta med ett flertal internationella överenskommelser.
I den offentliga diskussionen framkommer det dock allt som oftast att man felaktigt tänker sig att det är något vi relativt obehindrat väljer själva.
Att Sverige är ett av få länder som tillskjuter tillräckligt med statliga medel så att en någorlunda saklig och effektiv prövning av sökandes skyddsbehov kan genomföras är någonting vi kan vara stolta över.
Att vi under de senaste åren inte ökat anslagen tillräckligt för att hantera den stora flyktingströmmen från Syrien är både skamligt och dumsnålt.
En sökande får numer vänta i flera månader innan den egentliga utredningen inleds och i värsta fall flera månader till innan deras ansökan är prövad. Detta medför merkostnader i form av tillfälliga lösningar och är dessutom direkt menligt för integrationsprocessen. Alla som har insett att dessa asylsökande redan är här och att det kommer fler varje dag borde kanske diskutera om vi ska öka anslagen till prövning och integration i stället för att resonera som om vi kan välja hur många flyktingar som ska få stanna på samma sätt som vi kan välja hur mycket pengar som ska läggas på infrastruktur eller arbetssatsningar.
Om man dessutom kan lyfta blicken lite kan man aktivt verka för att EU gemensamt ska ta sitt ansvar och se till att systemet för prövning av asylansökningar fungerar i hela Unionen.
Det vore väl dessutom rimligt om EU gav ekonomiskt stöd till de medlemsländer som plikttroget prövar ansökningar och tar hand om de skyddsbehövande som kommit till Unionen.
Reidar Edvinsson,jur dr