FN-stadgans första bud är våldsförbudet – alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld. Det är ingen slump att detta är FN-stadgans viktigaste grundsats. FN skapades för att, som det står i portalparagrafen, rädda kommande släktled undan krigets gissel, som två gånger under vår livstid tillfogat mänskligheten outsägliga lidanden. Här handlar det om första och andra världskriget. Andra krig har orsakat många människor outsägliga lidanden många gånger.
Eftersom det internationella våldsförbudet är så grundläggande och så otvetydigt var det viktigt – och samtidigt svårt - för Storbritannien att hitta folkrättsliga argument som ändå kunde stödja ett militärt ingripande i Irak 2003.
Den goda nyheten ur folkrättens synvinkel är att Storbritannien alls brydde sig om att argumentera i rättsliga termer. Det hade varit ännu värre om folkrätten ignorerats helt. Nu ville Storbritannien i alla fall inte synas bryta mot våldsförbudet. Men fanns det en möjlig tolkning av FN-stadgan som erbjöd juridiskt stöd för interventionen?
Den frågan blev också viktig för den utredning om Irakinvasionen, ofta kallad Chilcot-utredningen efter sin ordförande, som lade fram sin rapport den sjätte juli. Den normativa aspekten av Irakinvasionen, nämligen om invasionen var laglig eller inte, hade ingen framträdande plats i utredningens ursprungliga mandat. Men mandatet var brett nog att inrymma den under utredningens gång som allt viktigare betraktade rättsliga frågeställningen.
För den som är intresserad av folkrätt erbjuder utredningen fascinerande läsning. I kapitel 5 skildras hur den officiella brittiska folkrättsliga argumentationen till stöd för interventionen växte fram under perioden november 2002 till mars 2003. En rafflande internationell thriller är det där den brittiska regeringens olika rättsliga rådgivare spelar huvudrollerna.
Eftersom det endast finns två undantag från våldsförbudet i FN-stadgan, självförsvar eller beslut i FN:s säkerhetsråd, måste interventionen grundas på ettdera av dessa. Valet föll på beslut i FN:s säkerhetsråd; problemet var bara att det inte skulle finnas något sådant beslut.
Så hur löstes det problemet? Jo, genom att ett tidigare beslut, resolution 1441 från november 2002, efter ingående analys tolkades som om det gav stöd för den militära interventionen - i kombination med två centrala säkerhetsrådsresolutioner från Irak-kriget 1991 som härmed återupplivades.
Det rör sig om en långsökt tolkning som övertygade få folkrättsjurister. Inte ens den brittiska regeringens egna juridiska rådgivare var till en början medgörliga. I utredningen får vi följa, minut för minut känns det som, hur de brittiska rådgivarna under stark politisk press vänder och vrider på problemet, men, tyvärr, inte för sitt liv kan finna en hållbar juridisk underbyggnad för den politiska planen.
Dock, i sista minuten, tre dagar innan USA och Storbritannien skred till handling, ändrar sig den som räknas mest, den brittiska motsvarigheten till justitiekanslern i Sverige, Lord Goldsmith, och yttrar de förlösande orden: det finns rättsligt stöd för en militär intervention i Irak. Ett besök i Washington och diskussioner med representanter för den amerikanska administrationen tycks ha haft avgörande inverkan på argumentationen.
Det är lätt att vara efterklok, brukar det heta. I fallet med Irakinvasionen 2003 var det ovanligt lätt att vara klok före. Invasionen, om den ändå gjordes, skulle bli olaglig. Chilcot-utredningen drar inga egna juridiska slutsatser men lägger upp för smash.
Vilka lärdomar kan dras? Den främsta lärdomen, ur folkrättsligt perspektiv, är att det finns goda skäl till varför våldsförbudet en gång infördes i FN-stadgan. En ytterligare lärdom är att det kan vara klokt att följa folkrättens regler generellt; folkrätten finns inte enbart till för formens skull. En tredje lärdom är att det framför allt gynnar förhållandevis mindre länder att hävda folkrätten gentemot förhållandevis större. Fredligt internationellt samarbete gynnar emellertid alla.
Inger Österdahl
Professor i folkrätt, Uppsala universitet