… och sist den lille Benjamin”. Ungefär så slutar en gammal ramsa eller barnvisa. Den börjar med uppräkning av alla hans storebröder: Ruben, Simon, Levi, Juda, Dan och så vidare. Men Benjamin, den lille, den siste av alla, har i snart 4 000 år märkligt nog samtidigt fått stå som symbol både för de utsatta, försummade, åsidosatta, eller ”smärtosonen” som mamma Rakel hann kalla honom innan hon dog i barnsäng, och för de framgångsrika och omhuldade, eller ”lyckosonen” som pappa Jakob kallade honom.
Det är dock i den allvarliga första betydelsen som Benjamin har tagit plats på dagens datum, på Värnlösa barns dag den 28 december, till minne av de tusentals pojkar som dödades för att de hotade kungamakten.
Barns utsatthet är minst av allt bara ett historiskt minnesmärke. I dag fortsätter barn att födas i övergivenhet strax utanför taggtråd och stängda gränser. Barn som hotar vuxnas maktbegär missbrukas och försummas. Lillebror kan verkligen lika gärna bli omhuldad och överbeskyddad som bli bortglömd och missgynnad. Lillasyster likaså.
Värnlösa barns dag får mig att reflektera över vad jag som psykolog och som nämndeman har erfarit av barns utsatthet:
– Barn som inte fått ovillkorlig kärlek – eller ingen kärlek alls – har ingen möjlighet att som vuxen älska sig själv eller andra.
– Barn är helt utlämnade åt föräldrars sätt att hantera dem. Även om det innebär sexuella övergrepp, är bindningen så stark att de tror att det ska vara så.
– Barn gör sitt bästa för att hantera det som föräldrarna har för sig, till exempel våld eller drogmissbruk, antingen genom att gå undan eller gå emellan.
– Barn som är med om att pappa eller mamma skadar eller skadas, dödar eller dödas måste få obegränsad hjälp att förstå hur man egentligen ska vara som vuxen mot varandra.
– Barn berättar inte. Jovisst gör de det! Men med kroppsspråk, med attityder och beteenden som vi vuxna måste lära oss att lyssna till.
– Barn måste inte göra om det onda som de själva har varit med om. De kan få vuxenvärldens hjälp att göra på ett annat sätt.
– Barn måste få se pappas och mammas seriösa ambitioner att rätta till sina misstag, att överge sitt våld och missbruk eller andra försummelser. Barnets projekt blir därigenom att återfå tilltron till vuxenvärlden.
– Barn har rätt till en omvärld som de kan förstå och kan lita på. Men när omvärlden som bekant ändå förändras, genom dramatiska händelser, vuxnas försummelser eller myndigheters beslut, har de rätt att förvänta att vuxenvärlden gör sitt bästa för att fånga upp skadorna och att förebygga sådant genom ett alert barnperspektiv.
Barn är inte så långa som vi vuxna. Inte så bra på att skriva insändare. Har inte så kraftiga röster.
Gå därför ner på knä ett tag, så kommer du på barnets nivå! Lyssna – i den positionen – till vad som sägs, så hör du med barnets öron. Då ser du vad barnet ser.
Värnlösa barns dag kan bli varsamma vuxnas dag.
Hans Åberg, leg psykolog, leg psykoterapeut
föreläsare och handledare inom ämnet relationsvåld
författare till ”Arbeta med våld”
nämneman Svea hovrätt