I slutet av april fattar FN:s säkerhetsråd beslut om en förlängning av FN-styrkan MINURSO:s mandat i Västsahara. Sedan 1991 finns denna fredsbevarande styrka på plats för att övervaka en folkomröstning om självständighet för Västsahara.
I 40 år har alltmer frustrerade västsaharier i den Marocko-ockuperade delen av Västsahara och flyktingar i Algeriet väntat på ett slut på ockupationen för att kunna återvända till ett självständigt Västsahara. Men Marocko, med hjälp av Frankrikes vetorätt i FN:s säkerhetsråd och starka ställning i EU, har i stället kunnat befästa ockupationen.
MINURSO är dessutom den enda fredsbevarande FN-styrka som saknar mandat att övervaka så att inga brott mot de mänskliga rättigheterna sker i Västsahara. Det betyder i klartext att västsaharier i den ockuperade delen är helt skyddslösa. Västsahariska människorättsaktivister som fredligt protesterar mot Marockos ockupation förföljs, fängslas och torteras – samtidigt som en FN-styrka finns på plats.
I april reste en grupp svenska riksdagsledamöter, kyrkliga representanter och journalister till Västsahara för att skaffa sig en bild av läget i landet. Resan organiserades av Kristna Freds som hade kontaktat den marockanska ambassaden i god tid och fått klartecken. Men i sista stund förbjöds svenskarna att resa in i Västsahara. Två andra svenskar som rest till Västsahara i mars för att träffa människorättsaktivisten Brahim Dahane, som fått det svenska Per Angerpriset, tvingades lämna landet efter bara några timmar av oförskämda skrikande civilklädda marockanska poliser.
FN-sändebudet Christopher Ross har under mer än sex månader hindrats från att resa in i Västsahara. Samma sak hände den nya MINURSO-chefen Kim Bolduc.
I marockanska fängelser sitter 22 västsaharier, som för två år sedan dömdes till livstids fängelse, 25 eller 30 års fängelse. De var alla aktiva i ett fredligt protestläger mot den marockanska ockupationen 2010, 35 år efter ockupationens början.
Amnesty International, Human Rights Watch, RF Kennedy Center for Justice and Human Rights och flera organisationer rapporterar återkommande om erkännande under tortyr, undermåliga rättsprocesser och fängelser, ständiga trakasserier, misshandel och förföljelse av västsaharier som bara vill ha ett slut på ockupationen. Samtidigt pågår och utvidgas klappjakten på Västsaharas naturresurser fosfat, fisk och troliga oljeförekomster. Den marockanska staten skriver kontrakt med utländska intressenter, säljer och stoppar miljarder i de egna fickorna.
Det amerikanska oljebolaget Kosmos Energy har under flera månader borrat efter olja på västsaharisk havsbotten helt i strid med folkrätten, internationell lag och FN:s dåvarande rättschef Hans Corells utlåtande från 2002.
En marockansk desinformationskampanj jobbar nu för högtryck inför FN-beslutet för att försöka framställa västsahariernas representant Polisario Front som en terrororganisation som stjäl bistånd från sina släktingar i flyktinglägren i Algeriet. FN:s matbistånd består av linser, bönor, mjöl, matolja och socker. Sverige skickar makrill på burk till flyktingarna, som egentligen har ett av världens fiskrikaste vatten.
Polisario har sedan eldupphör 1991 valt den diplomatiska vägen i stället för våld – utan att få någon uppmärksamhet för det.
I december 2012 tog den svenska riksdagen det hedervärda beslutet att uppdra åt regeringen att erkänna Västsahara. 84 länder har redan erkänt den västsahariska staten men EU-länder saknas. Alliansregeringen verkställde inte beslutet och förbluffande nog har inte heller den nuvarande rödgröna regeringen ännu erkänt Västsahara.
Att FN-styrkan MINURSO äntligen får ett MR-mandat är det absolut minsta man kan förvänta sig av säkerhetsrådet. Västsaharier som i åratal tålmodigt väntat på internationell rättvisa förtjänar en liten strimma av hopp.
Lena Thunberg, Tidskriften Västsahara