Under valrörelsen hävdade flera partiledare att ”ett nej är ett nej”. Asylsökande ungdomar som blivit unga vuxna och som fått avslag måste återvända efter flera års limbo tillbaka till sina hemländer, flest till ett alltmer söndertrasat Afghanistan, många även till ett sönderfallande Irak.
Ledarna samt deras partier väljer att låtsas att den svenska rättsprocessen är helt säker, när motsatsen visats många gånger.
Det är lika tveksamt om alla asylsökande verkligen kunnat redovisa och fått sina asylskäl prövade. I ett EU-domslut bestäms att åldern vid ankomsten ska vara grundande för hur asylansökan ska behandlas, inte åldern ungefär tre år senare, när flertalet barn nästan automatiskt blivit vuxna.
Migrationsverket har in i de senaste dagarna uppdaterat sitt rättsliga ställningstagande om Afghanistan, man anser att Kabul kan vara ett rimligt internt flyktalternativ, men underförstått inte landet i övrigt. UNHCF bedömer däremot att Kabul inte är ett relevant internt flyktalternativ.
Det finns en officiell amerikansk regeringssanning, det minsta man kan säga är att den är kraftigt tillrättalagd, och en annan humanitär och hemskare sanning. Enligt en färsk artikel i New York Times så kontrolleras 61 procent av Afghanistan av talibaner, medan officiella amerikanska uppgifter uppger att endast 44 procent kontrolleras av olika motståndare.
Man bör också komma ihåg att talibanvåldet ofta riktar sig mot hazara, den grupp som många asylsökande tillhör. USA har spenderat det svindlande beloppet 840 miljarder dollar på krig och förödelse. Varför har dessa otroliga pengar inte kunnat användas på ett bättre sätt?
Den humanitära situationen är exempelvis den att 1 525 kvinnor dör per 100 000 födslar. USA:s regering anger att endast 327 kvinnor dör på 100 000 födslar. I USA inträffar 24 dödsfall på samma antal födslar, 70 gånger färre!
Medellivslängden anges i USA:s regeringspropaganda ligga på 63 år, medan WHO som kunnig bedömare anger att medellivslängden är endast 48 år, om man räknar in den höga barnmortaliteten. Den svåra torkan i år, två tredjedelar av landet har drabbats, driver människor från landsbygden till städerna. Minst två miljoner individer beräknas bli utan mat längre fram i år. Bristen på vatten tilltar likaledes.
I Sverige väntar ungefär 23 000 afghaner, därav omkring 5 000 barn, på avvisning.
Det är mot denna bakgrund förståeligt att ungdomar som många gånger fått tveksamma avslag griper efter varje strimma av hopp om att kunna stanna här.
Situationen nu är tyvärr högst märklig, den oklara gymnasielagen har visserligen pausats, olika processer såsom avvisningar och återvändanden kan inte och bör inte genomföras. Förhandsbesked från EU domstolen väntas om tidigast ett år. Migrationsöverdomstolens prövning verkar ha fördröjts minst en månad.
Vad händer om domstolarna tolkar gymnasielagen på olika sätt? Den olidliga pausen och väntan har kastat ut flera tusen ungdomar i en ekonomiskt och humanitärt helt omöjlig situation. Motivationen att satsa på framtiden är borta.
Migrationsverket betalar inte längre dagersättning, boenden finns i begränsad utsträckning, enskilda personer har tagit på sig ett stort frivilligt försörjningsansvar. Många får fortsätta att gå i skolan och där få ett mål mat om dagen samt blir sedda av skolans fantastiska personal. Men att nu under hösten bo under bar himmel, inte kunna sköta personlig hygien, och den ovissa och utdragna väntan, gör livet allt svårare.
Staten har i våras anslagit vissa medel för att begränsa de skador som samma regering och stat ställt till med. Stödet löper ut i december.
Vad händer sen? Det är tveksamt om den nya regeringen och riksdagen kommer att prioritera den pågående krisen. Vart ska alla dessa tusentals ungdomar ta vägen?
Vem vill ge oss vettiga svar, vem vågar bryta den onda cirkeln?
Peter Marinko
sammankallande inom nätverket för gode män till ensamkommande, del av Rädda Barnen Uppsala