Det började i mars 2014. Mörkret hade tagit min själ. Livet var meningslöst. Om det bara kunde få ta slut skulle jag känna mig nöjd. Vilse i sig själv, utan riktning och utan mål sökte jag mig till vården.
Den lilla privata vårdcentralen i Uppsala tog snabbt emot mig. Redan inom en vecka, eller kanske två, fick jag träffa en duktig psykolog.
Jag och min psykolog, vi kan kalla henne Frida, träffades flera gånger. En gång i veckan under ett par veckors tid. Frida blev emellertid orolig över mitt mentala hälsotillstånd. Pratet om mörkret, de suicidala tankarna som ibland blev så frestande att minsta lilla motgång till kunde få mig att skada mig själv, skrämde Frida. Ibland ville jag bara få somna in.
Frida berättade att jag behövde remitteras till Unga vuxna i Uppsala. Hon hade lagt prioritet på ärendet. Ett litet tag senare kom ett svar på remissen. Psykiatrin i Uppsala svarade att jag redan hade en vårdkontakt hos Unga vuxna. Detta visste varken sig jag eller Frida om. Vi satt i hennes rum, något förvånade båda två. Det var vår sista träff.
Tiden gick. Mitt mentala hälsotillstånd var inte särskilt vackert. Någon gång i juni kom således en bekräftelse på remissen. I tre månader hade jag levt i ett ständigt dunkel.
En vacker junidag stövlade jag in på Unga vuxna i Uppsala. Jag träffade en psykolog under ungefär en timme. Väldigt fort i min kontakt med Unga vuxna fick jag vet att någon utredning inte kommer att göras där. Snart skulle jag fylla 25 år och det var därför inte lönt att börja med någon.
Tiden hade gått. Från mitt mentala break down till denna junidag. Nu skulle jag dels vänta på att fylla 25 och därefter få kontakt med vuxenpsykiatrin i Uppsala. Antidepressiva och några lättare ångestdämpande gjorde livet i någon mån uthärdligt.
I början på september 2014 var jag för första gången på besök hos vuxenpsykiatrin. Vid första mötet sitter läkaren och vill endast veta om mina mediciner fungerar bra. Han talar om att psykologerna har mycket och göra och genom sitt ansiktsuttryck gör han klart att väntetiden… ja, den är lång.
Psykiatrin i Uppsala är som ett svart hål ute i universum. Ju närmare du kommer detta svarta hål, desto långsammare går tiden. När du väl står utanför porten då har tiden stannat helt. Ibland vill jag bara tillbaka till min lilla vårdcentral.
Blanketter har jag också fyllt i. Vilken diagnos kan jag ha?
Att folk tar livet av sig är inte konstigt. Vad ska man egentligen göra när cancern, den psykiska cancern, drabbar en? Problemet är att psykiatrin finns, men den verkar ändå inte riktigt finnas. Ingen tycks veta någonting. Någon fast kontakt har jag inte fått. Ingen jag kan ringa. Det enda jag kan se är vilka som öppnat min journal via Mina vårdkontakter på internet.
När det dör fler på grund av självmord än trafikolyckor vittnar detta om en allvarlig brist inom den svenska psykiatriska vården. Problemet är inte att människorna, som jag, inte går att rädda. Det verkar inte finnas något system eller kontakt för den mentalsjuke patienten.
Så, verksamhetschefer, sjukhusdirektörer och annan personal: Varför händer det ingenting? Hur kan en patient som kommer till vårdcentral i mars inte ha fått en god och stabil kontakt på över ett halvår?
Patient vid Affektiva mottagningen, Akademiska sjukhuset
Fotnot: Personen som skrivit texten har begärt att få vara anonym, något som debattredaktionen undantagsvis kan godta om goda skäl finns och vi själva vet vem skribenten är.