Världen urbaniseras och det verkar som att även Uppsala drabbas av denna megatrend. Landsbygden evakueras, folk vill till stan, eller åtminstone bo i närheten av det centrala stråket där det finns affärer, nöjen och medmänniskor.
Vi kan också kalla urbanisering för ”agglomeration”, alltså ”förtätning”.
Det är nämligen så, att när många människor finns på samma ställe sker en större utväxling än om de sprider sig jämnt över jordytan.
Därför hade Anna Kindberg Batra delvis rätt när hon sade att folk i stan är smartare. Vad hon egentligen borde ha sagt är att folk i BLIR smartare av att vara med andra. Om förtätningen sker i byalagets lokal på bystan eller i stadens möteslokal är mindre viktigt. Det centrala är att vi förstår förtätningens betydelse i ett kunskapssamhälle.
Det många trodde med internets genomslag var att folk nu skulle kunna flytta ut på landet igen och endast undantagsvis resa till storstan. Men det visade sig snarare vara tvärtom, ju mer uppkopplade vi är, desto mer reser vi, desto mer längtar vi till staden. Visst ger den nya tekniken möjlighet att variera boendet och ibland ta en långhelg med jobb och rekreation på lantstället. Men någon återflytt av större mått till provinsen har vi ännu inte sett av.
Dessutom är det så, att det inte är så att folk flyttar till jobben, utan jobben flyttar dit det finns folk.
Allt detta sagt som en kontrast till det infernaliska gnäll som presterats i UNT den senaste tiden.
En oändlig räcka av klagomål över att stan växer har förts fram – på ledarsidor, nyhetsartiklar och insändarsidor.
Kampanjen har varit ensidig, monoton och stundtals bottenlöst enfaldig.
Argumenten är ungefär som följer:
Jag har bott i Uppsala i snart 100 år och jag känner inte igen mig.
Bygg inte här, utan på vischan i stället.
Nybyggda hus är så fula.
Jag vill inte se vad grannen tittar på TV eller äter till frukost
Jag vill förvisso bo i stan, men det ska finnas många tallar runt mitt
hus
Det var bättre förr.
Bygg spårvagnar först, sen kanske fler hus.
Rör inte spillkråkans häckningstall – vilken den nu är.
EU skulle nog inte gilla om vi bygger för mycket.
Rör inte stubbarna – barnen har dem som spis när de leker.
Rör inte den UNIKA utsikten.
Rusta gärna upp, men hyran får inte gå upp.
Rör inte arkitektens dröm från 60-talet för den var fantastisk.
Ge oss mer tid att tänka på detta (så kanske allt rinner ut i sanden).
Allt detta kokar ner till att det gärna får byggas, men inte där jag bor.
Det handlar om välargumenterade särintressen som går ut på att försvara den egna miljön från förändringar – och göra det till allmänintresse.
Visst kan man förstå om folk ogillar förändringarna. Mitt förslag är därför att Uppsala kommun upprättar kontakt med svenska kommuner som inte växer lika mycket. Därmed kan de som vantrivs med Uppsalas utveckling få chansen att få bo riktigt lantligt.
Det finns massor av platser i Sverige som behöver påfyllning. Platser där det finns gott om tall, inte så många bilar och där det garanterat inte går att se vad grannen äter till frukost.
Slutligen. Det som krävs i ett sådant här läge, när gnällmånsarna breder ut sig, är att någon ställer sig upp och försvarar tanken på att Uppsala ska utvecklas, någon som försvarar allmänintresset, och att det byggs mer. Någon som pedagogiskt förklarar att tillväxten av Uppsala kräver både förtätning och etablering utanför själva staden, som nu är på väg att bli flerkärnig.
Om politikerna viker ner sig och inte tar den här debatten så finns det skäl att vara orolig. Men det behövs också medborgare som försöker stå emot gnället.
Stig-Björn Ljunggren, oende i ”Falska Luthagen” (Eriksdal) och med traumatisk uppväxt på landet