För oss studenter, som är beroende av ett robust system som sätter utvecklingen av våra utbildningar i fokus, är det svårt att förstå varför debatten är så oseriös. I riksdagsomröstningen onsdag den 2 mars är det upp till bevis för politikerna.
Som många andra följde SFS torsdagens riksdagsdebatt om kvalitetssystemet med spänning.
Trots en tydlig konsensus om regeringens förslag och konstruktiva utskottsförhandlingar, handlade debatten bara om systemets form, snarare än dess effekter.
De folkvaldas tankar om hur utbildningen behöver utvecklas var märkbart frånvarande.
I riksdagsdebatten illustrerades tre återkommande problem. Ett är oförståelsen för hur “kvalitet” uppnås. Många verkar fortfarande tro att extern kontroll och konkurrens är våra enda verktyg. Mest påläst var Thomas Strand (S) som förstått att målet inte är att godkäntstämpla utbildningar, utan ett kulturskifte där utvecklingsarbetet "sitter i ryggmärgen" i akademin. Också Betty Malmberg (M) förklarade att riksdagens möjligheter att förändra är begränsade, eftersom förändring måste ske inifrån.
För det andra saknas en tydlig bild av vad “kvalitet” innebär. Vilka förändringar måste högskolan göra?
Det skulle kunna vara en styrka att lämna problembeskrivningarna till expertisen, om det inte vore för att politikerna har ett stort inflytande över var fokus hamnar, och ska besluta om ett ändamålsenligt system. Ibland verkar arbetslivsanknytning vara den enda utvecklingsidén. Ingen nämner högskolans problem med brist på forskningsanknytning och studentcentrerat lärande – krav i sig i den internationella standard som det nya systemet ska följa. Högskolans stora utmaningar glöms bort när politiken bara fokuserar på detaljer.
Dessutom fortsätter debatten kring kvalitetssystem att vara en partipolitisk fråga.
Den förra regeringen stoppade moget nog ett system som hade begränsad effekt för utveckling och stred mot internationell standard. Alliansregeringen gav sedan utredningsdirektiv om att ett nytt kvalitetssystem skulle följa internationell standard. Utredaren levererade ett förslag i linje med alliansens instruktion, och som – enligt internationell standard – lägger stor vikt vid lärosätenas kvalitetsarbete. Den kritik alliansen nu riktar mot förslaget är oansvarig, oavsett om det handlar om oförståelse eller inkonsekvent handlande. Även majoriteten ägnar sig åt att dra upp alliansens gamla misstag. Nu måste politikerna sätta studenternas intressen före sina egna konflikter.
Det finns ett starkt skäl till att Sveriges studenter står bakom förslaget som sätter högskolans kvalitetsarbete i centrum; vi studenter, våra lärare och våra lärosäten måste vara de som driver utvecklingen.
De tre företagsekonomiprofessorerna i SvD 24/2 verkar se kvalitetssystemet som en slags administrativ plåga. Det är ett snävt synsätt, men som definitivt blir verklighet om en överordnad myndighet har ansvaret och lärosätets roll reduceras till tillhandahållare av underlag. I stället måste kvalitetssystemet integreras med lärosätenas kvalitetsarbete. I stället för att fokusera på extern kontroll, måste vi följa lag och internationell expertis och sätta vår tilltro till högskolan för att få effekt. Det är en stor utmaning för lärosätena, som i många fall kommer behöva ändra sitt sätt att arbeta med utbildning i grunden. Men det är precis vad som behövs. Vi studenter är beredda att göra vår del. Också lärosätena har gjort avvägandet att ett omfattande eget kvalitetsarbete är mer givande än att vara åskådare.
Vi studenter står bakom regeringens förslag av en enkel anledning: det kommer utveckla våra utbildningar, stärka vårt lärande och förändra lärosätenas kultur.
För att tackla högskolans utmaningar krävs hårt arbete och ett öppet sinne, men i längden kommer kvalitetssystemet bidra till att göra studenters utbildningar ännu bättre.
Johan Alvfors, vice ordförande Sveriges förenade studentkårer