Det var ett furiöst litet angrepp Markus Göransson och Jonas Paulsson riktade mig med anledning av mina olika insatser i Bosnien och på Balkan. Men låt mig lugnt lägga saken till rätta.
Deras angrepp mot mina “illgärningar” börjar med att jag som statsminister stödde “ett folkrättsvidrigt vapenembargo” mot Bosnien och regionen.
Jovisst, men möjligen skulle en person som beskriver sig som filosofie doktor i internationell politik veta att detta embargo enhälligt hade beslutats av FN:s säkerhetsråd, och att det på goda grunder tillhör grundlinjerna i Sveriges utrikespolitik att följa dessa beslut.
Göransson och Persson har självfallet sin fulla frihet att kalla detta för en “illgärning”, men är måhända lite ute och cyklar om de gör mig till ansvarig för denna. De får rikta sin anklagelseakt mot alla de länder som då satt i FN:s säkerhetsråd.
Till mina fortsatta “illgärningar” hör att jag stödde att det skickades FN-soldater till Bosnien med mandatet att trygga inte minst den humanitära hjälpen.
Ja, och det var faktiskt värre än så. Som statsminister drev jag beslutet att skicka en nordisk FN-bataljon till Bosnien. Och vi skall vara stolta över de insatser också svenska soldater gjorde för att under svåra omständigheter hjälpa människor mitt i krigets fasa.
Det var inga “illgärningar” - det var goda gärningar.
När jag sedermera blev EU:s representant i den fredsprocess som skedde tillsammans med FN opererade jag självfallet inom samma ramar. Min uppgift var inte att leverera vapen till den ena eller andra - det fanns förvisso de som ägnade sig åt det också - utan min uppgift var att bidraga till att de satte sig vid förhandlingsbordet och slöt fred.
I det ingick också att förhandla, delvis tillsammans med USA:s Richard Holbrooke, med såväl Slobodan Milosevic som Radko Mladic, och det gjorde jag också mitt under den hemska sommaren 1995.
Skall man sluta fred måste man faktiskt, hur besvärligt det än kan vara, göra det med dem som för krig.
Hade Srebrenica kunnat förhindras? Många har funderat djupt över den frågan. Men ingen har nog kommit på tanken att just jag skulle ha haft maktmedlen att ensam göra det. Hade jag haft sådana maktmedel kan jag försäkra att jag hade avslutat kriget långt tidigare än så.
Så småningom fick vi ett slut på kriget och lidandet. Inte genom att någon sida “vann” eller “förlorade”, utan genom en besvärlig, komplicerad och för många också plågsam politisk kompromiss.
Det fanns och finns många, speciellt på visst geografiskt avstånd, och ofta från diametralt motsatta utgångspunkter, som kritiserade detta. Och jag är rätt säker på att också Göransson och Persson skulle lägga detta till raden av “illgärningar” de anklagar mig för.
Men för den som sett krigets realitet i vitögat var det en välsignelse att vapnen tystade, och att det långa arbetet med att bygga fred kunde inledas.
Det arbetet pågår fortfarande.
Carl Bildt
Statsminister (M) 1991-94, EU:s medlare i de jugoslaviska krigen 1995, internationell hög representant i Bosnien 1995-97