Socialdemokraternas Caroline Andersson far ut i anklagelser mot Liberalerna - att de är osanna verkar inte spelar någon roll.
Låt oss återigen peka på fakta. Det pågår en nedmontering av välfärden, riktad mot barn, ungdomar och andra, med liten möjlighet att protestera och göra sin röst hörd. Detta trots en skattehöjning.
Exemplen är otaliga. Här kommer några:
1. Barn till arbetslösa och föräldralediga har fått minskad tid på förskolan och kommer inte längre få gå på fritids. Detta samtidigt som forskningen påpekar förskolans viktiga roll när det gäller skolframgång. Det är inte roligt att vara sex år och få gå hem när skoldagen är slut, medan kompisarna är kvar på fritids, bara för att ens mamma eller pappa inte har ett jobb.
2. Modersmålsstödet i förskolan har, trots fagra vallöften om satsningar på detsamma, monterats ner och gäller inte längre alla barn med två eller flera modersmål. Att framöver inte få möta en utbildad modersmålspedagog som kan ditt språk kan inte bli annat än en kvalitetssänkning.
3. Elever med drogproblem kommer inte länge få samma snabba hjälp som förut, och det samarbete som ungdomsteamet och skolan har haft tas bort.
4. Centrum för introduktion i skolan, som tog hand om nyanlända, avvecklades istället för att utökas. Detta i en tid när många nyanlända kom till Sverige samtidigt. Personalens gedigna kompetens och fungerande arbetssätt var tydligen inte så viktigt att behålla. Att i en exceptionell situation gå från en klar organisation, till ett otydligt och ofärdigt alternativ är inte ansvarsfullt.
5. Barn med funktionsnedsättning, som väljer en annan skola än den kommunala, straffas genom sänkta tilläggsbelopp och kastas ur fritids, då skolskjuts dit och hem därifrån inte beviljas längre. Den 1 juli skärptes lagstiftningen kring just tilläggsbeloppen, och vi hoppas nu att majoriteten tar ansvar för den hårda och stränga tolkning som man hittills drivit, för den har fått riktigt trista konsekvenser. Situationen för barn med funktionsnedsättning och deras föräldrar är tuff nog ändå, utan att kommunen ska göra saker värre och vardagen betydligt mer komplicerad.
Samtidigt kämpar kommunen med en sjunkande andel förskollärare i Uppsala, trots att närliggande kommuner rekryterar som aldrig förr, även bland dem som är bosatta i vår kommun. Någon strategi för att vända denna utveckling verkar inte finnas.
Caroline Andersson med flera hävdar att Liberalerna genom sin politik vill skära ner på lärare och stödpersonal. Det är helt enkelt inte sant. I utbildningsnämnden har Liberalerna varit tydliga på två punkter:
1. Alla förslag som innebär mindre pengar till lokaler och mindre onödig administration, säger vi ja till, liksom större satsningar på lärare och elever.
2. Vi fattar beslut utifrån vår budget och Liberalernas budgetmotion från riksdagen. Har vi inte planerat annorlunda i vår budget drar vi oss inte för att stötta tuffa beslut. Vi föreslår inte heller något som vi inte har täckning för i vår budget. Vi prioriterar.
Liberalerna tar alltså ansvar och är konstruktiva även i opposition. Vi förstår att detta är skrämmande och främmande för de rödgröna, som under sin opposition agerat på motsatt vis. Förslag som då lades saknade helt verklighetsförankring i den egna budgeten och den kommunala ekonomin.
Caroline Andersson med flera rödgröna politiker anklagar oss gång på gång för att ha åstadkommit en situation där skolans ekonomi är katastrofal. Att skylla på andra är ett enkelt sätt att ducka för ansvar, misslyckad skolpolitik och vallöften som inte infrias.
Men Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet blundar för två viktiga aspekter. För det första att skolan som helhet hade balans i ekonomin under Liberalernas tid vid makten. Balansen varierade, ibland låg den på de så kallade uppdragsnämnderna och ibland på de så kallade produktionsstyrelserna, men i totalen fanns den där.
Den främsta orsaken till att just gymnasieskolan hade underskott var att ansvaret delades av flera nämnder och styrelser. Det omöjliggjorde att vidta åtgärder i den takt som behövdes för att komma tillrätta med lokalproblematiken när elevantalet minskade. För att förbättra styrningen drev Liberalerna igenom en reformering av organisationen, och samlade alla skolfrågor i Uppsala under en och samma nämnd: utbildningsnämnden.
Genom den reformen kan vi nu hantera hela skolan, från förskolan till gymnasiet, utan att behöva lägga tid på interna upphandlingar, förhandlingar och stridigheter. Det lade grunden för att åstadkomma en bra skola i Uppsala med välskötta finanser och modern verksamhetsstyrning. Men av detta ser vi föga idag; det som saknas är den politiska styrningen och viljeinriktningen.
S, MP och V anklagar Liberalerna för att inte ha hållit hårt nog i pengarna när vi styrde. Men som opposition valde S, MP och V konsekvent att föreslå högre, ofinansierade, satsningar än Liberalerna och alliansen. De motsatte sig alla lokalanpassningar och skolflyttar, utan att de hade mer pengar i sina budgetar än oss.
Hade S, MP och V koll på vad de skrev i sina budgetar? Följde de den ekonomiska utvecklingen i kommunen överhuvudtaget? Eller var det bara texter utan verklighetsförankring för att till varje pris vinna valet?
I vår debattartikel "Var är skolvisionen?" (UNT 25/8 2016) frågar vi majoriteten just detta: Vilken vision har deras partier för skolan?
Något svar går inte att utläsa i repliken, utan de svarar med att i stället fråga oss hur vi har tagit ansvar.
Vi ställer frågan igen. Var är visionen för skolan? Vilka reformer som väljarna lovades har ni genomfört?
Mohamad Hassan
Kommunalråd och gruppledare, Liberalerna
Anna Manell
Vice gruppledare och ledamot i utbildningsnämnden, Liberalerna