Debatt: Vi har aldrig dolt vad vi vill med Akademiska

Flera av de reaktioner som har kommit på sjukhusstyrelsens beslut om att undersöka förutsättningarna att upphandla ett fåtal verksamheter (UNT 5/11, 12/11, 13/11) verkar tro att det betyder att hela sjukhuset ska privatiseras. Socialdemokraterna målar upp en mycket mörk bild av läget. Bilden saknar dock grund.

Sjukhusstyrelsen har öppnat för möjligheten att upphandla öppen- och/eller slutenvård inom fyra verksamheter som rekommenderats av sjukhusledningen. Därför görs först en RFI (Request for interest), där man går ut med frågan om det finns aktörer som är intresserade av att lägga bud på områden som lämpar sig att ligga utanför Akademiska. 

S påstår att vi genom detta maskerar våra avsikter att privatisera Akademiska i smyg. Svaret på detta är nej. Vi har sedan i våras öppet redovisat vad syftet är, redan då gavs uppdraget att identifiera verksamheter lämpliga för en RFI. Detta vet S. Att göra en RFI är ett nytt sätt att arbeta för regionen men ett logiskt steg i processen. Om det finns aktörer som är intresserade och lämpliga så är vi beredda att gå vidare, annars inte. 

De aktuella områdena kostar 20-30 miljoner kronor. Sjukhusets totala kostnader ligger på nästan 10 miljarder. Det rör sig kostnadsmässigt om mindre än en tredjedels procent av sjukhusets verksamhet. Döm själva om inte beskrivningen av en privatiseringsvåg är att ta i lite för mycket. Varför gör vi då det här? Framför allt för att frigöra tid, resurser och lokalyta som kan användas för den specialiserade och högspecialiserade vården. 

Professor Alexandra Waluszewski (UNT 13/11) skriver helt korrekt att det är svårt att uppnå effektivisering i en stor organisation som ansvarar för komplexa vårdförlopp, och att ledningen måste ta hänsyn till den komplexiteten. RFI-ärendet är inte på långa vägar den enda åtgärden som genomförs. Flera åtgärder för att begränsa kostnadsutvecklingen har genomförts och gett viss effekt, även om vi inte är i mål än. Sjukhusets produktionsenhet jobbar med att optimera vårdflöden, öka produktiviteten, se över bemanning, se över vårdplatser och hur vi jobbar med köer. Vi måste också stärka Akademiska som arbetsgivare för att rekrytera och behålla våra duktiga medarbetare. 

Det går inte som Waluszewski gör att likställa RFI med upphandlingen som ledde till varuförsörjningskrisen i fjol. Det var en gemensam upphandling för Sjukvårdsregionen Mellansverige. Det finns en separat nämnd (Varuförsörjningsnämnden) som ansvarade för den upphandlingen. Det gav oss begränsad kontroll över själva upphandlingen, vilka krav som ställdes och det finns många lärdomar att dra om vad som hände då. När det gäller RFI står vi för upphandlingen, och kan styra kraven. 

Det som menas med att verksamheterna gör enklare ingrepp handlar om hur komplexa ingreppen är relativt andra ingrepp på sjukhuset. Ingreppen kräver förstås kompetens och specialistkompetens, men de områden som är aktuella för upphandling är samtidigt rutinmässiga. Det finns vård på Akademiska som rör så pass skiftande och svåra tillstånd att den nyttjas av patienter från hela landet och från andra länder, eftersom vården är både specialiserad och ibland högspecialiserad. Mer rutinmässiga ingrepp finns det dock fler som har kapaciteten att utföra utanför ett universitetssjukhus, det frigör tid och resurser från annan vård på Akademiska.

För S innebär privata utförare automatiskt en försämring, oavsett vad utredningar av saken kommer fram till. För oss är det viktiga vilken vård som levereras, inte vem som levererar den. Därför är upphandling i det här fallet väl värt att undersöka.