I Sverige, som i andra funktionella demokratier, har yttrandefriheten en stark ställning – rättsligt liksom politiskt. Att olika åsikter är legitima att både ha och framföra är en grund för ett liberalt och demokratiskt samhälle. Liberalism kräver vars och ens rätt att själv forma sina övertygelser, medan demokrati förutsätter rätten till kritik mot olika maktstrukturer och maktuttryck, samt möjligheten att deliberera fram alternativa lösningar på gemensamma sociala problem.
När yttrandefriheten utövas får man alltså räkna med att olika perspektiv kommer fram och på olika sätt utmanar de konventioner vi har i våra samhällen.
Det är vidare rimligt att man, liksom vi gör i europeisk lag, begränsar yttrandefriheten så att dess utövande inte används för att allvarligt kränka andra människors grundläggande rättigheter eller hota samhällens säkerhet. Däremot finns det ingen klausul som kräver att offentliga yttranden ska vara sanna.
Hur kommer det sig då att vi på senare tid, och särskilt efter att Donald Trump blivit vald till USA:s president, erfar en omfattande aktivism vars uttalade mål är att försvara sanning och fakta mot det som inom ramen för den nya trenden betecknas som ”desinformation”? Det paradoxala är att det händer samtidigt med en fortsatt radikalisering av försvaret för yttrandefriheten i samband med att rasistiska och grovt nationalistiska åsikter framförs. Alltså, å ena sidan försvaras rätten till grova kränkningar av minoriteter. Å andra sidan förfasar man sig över rasisternas och nationalisternas framfart i USA och Europa.
Jag är besviken men inte förvånad över Trumps valseger. Jag ser snarare ett samband mellan den och en sådan politisk kultur där grova kränkningar och militant retorik framstår som legitima.
En militant retorik kan förefalla försvarbar när den artikulerar normer som vi sympatiserar med. Problemet är bara att den politiska kommunikationen tar skada och banar väg för populism. I Europa och då relaterat till erfarenheter av demokratins kollaps på 1930-talet försökte efterkrigsdemokratierna att skapa en politisk kultur med tydligare ramar för det offentliga samtalet. Denna kultur håller uppenbarligen på att urholkas.
När aggressiva verbala påhopp på muslimer, invandrare eller andra grupper och kulturer normaliseras i namn av yttrandefriheten påverkas samtalsklimatet och demokratisk deliberation försvåras.
Ett tecken på det försämrade klimatet är en trend att bedöma olika inlägg i debatten enbart på basis av ett slags karaktärsbedömning av avsändaren.
I stället för att pröva rimlighet i utsagan diskuteras pålitligheten hos dess avsändare. Ett annat tecken är att konspirationsteorier blir mer accepterade. Om en avvikande uppfattning framförs, antas att dess avsändare har dolda motiv. Ytterligare ett tecken är militaristisk retorik som normaliseras då den tas i bruk av etablerade demokratiska aktörer. ”Kriget mot terrorismen” har angett tonen för denna retorik.
Mitt i detta märker vi att vårt informationsflöde inkluderar en hel del osanningar och till och med vidriga lögner. Intuitivt rimligt framstår då viljan att bekämpa dessa osanningar och lögner genom att avslöja lögnare och fastställa sanningar.
Om vi då går ut och marscherar för vetenskap, bekämpar vi Trumps bedrövliga politiska lögner? Jag tror inte det. Vetenskap, när den är som bäst, söker sanning för dess egen skull. Men vetenskapen kan aldrig ersätta politiskt arbete för att skapa ett diskussionsklimat där medborgare respekteras i sin genuint mänskliga förmåga att tänka självständigt och pröva olika perspektiv. Det finns i stället en risk att vetenskapens expertis kommer att uppfattas som en ersättning för vår moraliska plikt att tänka kritiskt. En auktoritet ersätter en annan.
Jag tror inte att det är för sent. Jag tror att våra starka demokratiska institutioner tillsammans med flera relevanta faktorer gör det möjligt att bevara och utveckla deliberativ demokrati. En sådan demokrati kan inte skydda mot att människor konfronteras med osanningar och lögner, men den kan möjliggöra en politisk och social diskussion utan rädsla och hat. Det är vidare rimligt att förvänta sig, vilket de klassiska liberalerna gjorde, att en sådan diskussion är en bättre miljö för den som söker sanning.
Elena Namli, etiker och Rysslandsforskare