I debatten om Storbritannien och Europeiska unionen dyker ofta uppfattningen upp om att det är EU:s konstruktion som är problemet. Det är en uppfattning som det ligger mycket i, precis som det ligger mycket i att det finns brister i den svenska grundlagen. Det finns också brister i hur svenska kommuner styrs, i den demokratiska förankringen i det brittiska parlamentet med enmansvalkretsar och ett överhus av lorder. Men det är likväl inte där Europas problem ligger.
Vi kan i Sverige ha synpunkter på den svenska regeringsformen, men ansvaret för den politik som förs ligger inte där utan på den rödgröna regeringen.
Det är regeringen som avvecklar kärnkraft utan att det finns ett överlagt energipolitiskt beslut. Den har medvetet stoppat viktiga infrastrukturinvesteringar och den har ivrigt bekämpat mångfald inom välfärden. På samma sätt beror politiken i Uppsala inte på kommunallagen utan på den socialistiska majoriteten.
Vi löser vare sig bristerna i regeringspolitiken eller i kommunalpolitiken i Uppsala genom att förändra Sveriges grundlagar. Det gör vi bara genom att förändra politiken. Motsvarande gäller på den europeiska nivån.
Varje vecka reser jag till Bryssel eller Strasbourg för att medverka till en lagstiftning som öppnar upp marknader och som leder till att EU inte söker styra över det som bättre hanteras av medlemsstaterna. Men jag vill gärna avslöja att jag möter motstånd. Socialister och gröna har inte samma uppfattningar som jag och många med mig. De vill föra i stort sett samma politik som den rödgröna regeringen i Stockholm eller de styrande i Uppsala driver. Lika lite som jag är emot Uppsala eller Sverige för den politik som förs där finns det någon anledning att skylla Europas problem på existensen av EU. Och faktum är att vi som vill ha öppna marknader lyckas bättre än motståndarna. Det är därför som Jonas Sjöstedt (V) och hans partivänner är emot EU och vill lämna.
Utan EU ser jag inte hur vi skulle kunna hålla samman Europa. Hur skulle vi kunna ha öppna marknader, värna vår frihet och stå emot rysk aggression mot enskilda länder?
Hur skulle vi klara miljöpolitik och klimatmål, få en energipolitik som fungerar och en dynamisk ekonomi med handel, innovationer och konkurrenskraft? Och hur skulle vi bidra till stabilitet i Mellersta Östern och hantera en unik flyktingutmaning i vår tid? Men det innebär inte att politiken blir rätt bara för det, lika lite som i Sverige eller i Uppsala, beroende på vilken politisk uppfattning man har.
Många länder har hamnat i ekonomiska problem. En del har tagit sig ur dem genom reformer och andra har alltför länge förblivit där på grund av den förlegade ekonom-iska teorin att man genom att göra av med mer pengar än man har får mer pengar än man hade, en föreställning som är närvarande gäller även i Sverige.
I det senare fallet skyller man gärna frånvaron av ekonomiska framsteg på EU, i stället för på den egna spenderpolitiken och passiviteten inför ålderdomliga och monopoliserade ekonomiska strukturer. På samma sätt som många i Sverige hävdar att välfärd ska vara offentligt styrd är det många i södra Europa som menar att tillstånd för företagande och konkurrens måste ligga i myndigheters händer. Grekland har historiskt visat att man kan hamna i ekonomiska problem med både drakmer och euros, Storbritannien hamnade i en djup kris trots egen valuta och tar sig nu, liksom de baltiska staterna och Irland, upp igen med hjälp av reformer och en ny budgetpolitik. Likväl vill många, som inte vill genomföra den politik som behövs, skylla på Bryssel.
Den inre marknaden, den gemensamma miljöpolitiken och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken kan aldrig utformas utan besvikelse och kompromisser. Men det är en helhet som är långt viktigare än de bakslag som demokratin ger våra egna uppfattningar om vad som är det bästa för Sverige eller för Europa.
Om Storbritannien skulle lämna för att man vill bestämma sina egna sockerhalter i barnmat och i många andra frågor där jag tycker EU vill bestämma för mycket, förlorar både vi och britterna något mycket mer, nämligen den inre marknaden, den gemensamma säkerheten och förutsättningarna att göra Europa till världens ledande ekonomi. Men Putin, Åkesson, Sjöstedt, Le Pen och Farage kommer att glädjas. De vet varför. Det vore därför bra om debatten om EU handlar om den politiska verklighet som är, inte om missnöje med beslut som vi ogillar, och om de värden som är än större än demokratins skiljaktigheter.
Gunnar Hökmark, delegationsledare Moderaterna Europaparlamentet