Begår man ett brott i en rättsstat som Sverige så ska man också straffas. Straffet ska syfta till att ge offret upprättelse, och göra alla laglydiga medborgare tryggare. I tredje, och absolut sista hand, ska straffet syfta till att rehabilitera den dömde. I vänsterns värld tycks dock det omvända förhållandet råda. I den världen tycks rehabilitering av dömda brottslingar vara högsta prioritet. Den inställningen är ingenting annat än ett hån mot brottsoffren, liksom ett hot mot allas vår trygghet. Det är en farlig utveckling.
En av kristdemokratins grundbultar är den så kallade ofullkomlighetstanken. Den innebär att alla kan göra fel, och att alla förtjänar en andra chans. Har man begått ett brott, allvarligt eller ringa, så ska man anses ha sonat det brottet då man avtjänat sitt straff. Det är inget snack om den saken.
Det innebär dock inte att huvudsyftet med det straff som utmäts är ens egen rehabilitering. Nej, huvudsyftet måste vara att: 1) ge offret upprättelse, och 2) hålla brottslingen borta från våra gator, i det fall som fängelse/fotboja blivit påföljden.
Att sitta i fängelse ska inte vara något sommarkollo. Lika lite sanningshalt som det finns i det tröttsamma mantrat ”fler ungdomsgårdar förebygger brott”, lika lite logik finns det i att en fängelsevistelse ska vara någon form av guldkantad all inclusive-upplevelse. I det ljuset går det helt klart att ifrågasätta de oändliga möjligheter till rehabilitering och personlig utveckling, bland annat genom studier, som erbjuds intagna på våra anstalter. I mångas värld torde inlåsning innebära att man, ensam i sin cell, får tänka igenom det man gjort. Bara så kan verklig rättvisa skipas.
Huruvida olika rehabiliteringsprogram har önskad effekt eller inte, det går det att tvista om.
Oavsett hur man ser på den saken så är det uppenbart att den rödgröna regeringen och dess liberala lakejer sätter dömdas personliga utveckling i första rummet, framför offrets upprättelse eller allas vår trygghet. Det är beklämmande att se hur vänstern verkar mer upptagen med att ursäkta brottslingars agerande genom att hänvisa till ”en tuff uppväxt”, än att stå på offrets sida. Det är beklämmande att se hur vänstern, gång efter annan, verkar mer upptagen av att ”rehabilitera” tungt kriminella, än att tillstå att samhället blir en bättre plats när de sitter bakom lås och bom.
För oss kristdemokrater kommer – utan undantag – offrets upprättelse och samhällets välmående framför förövarens behov. Därför måste straffen för grova våldsbrott bli betydligt mer kännbara än i dag. Därför måste den fullkomligt oförståeliga straffrabatten för unga kriminella helt slopas. Och just därför måste stödet och hjälpen till brottsoffren öka, bland annat genom att genom att staten, istället för gärningsmannen, betalar ut skadestånd direkt till brottsoffret. Bara så kan vi tala om verklig rehabilitering – brottsoffrets rehabilitering.
Har man misshandlat eller våldtagit eller mördat så kan inte ens egen rehabilitering komma före offrets och samhällets väl och ve. Punkt. Vänsterns daltande med tungt kriminella måste få ett slut. Annars riskerar vi ett samhälle där alltfler skötsamma medborgare tappar förtroendet för rättssystemet och rättsstaten. Det vore, milt uttryckt, en farlig utveckling.