Nato:s medlemsländers och partnerländers parlamentariker samlades förra veckan i Warszawa, i en tid när Europa upplever det kanske mest osäkra läget på över ett kvarts sekel. Nato:s utmaningar och framtida vägval är därför högaktuella. Det är i detta skeende Sveriges nya minoritetsregering ska navigera.
Statsminister Stefan Löfven sätter en heder till breda överenskommelser. För säkerhetspolitiken är det nu läge att Socialdemokraterna vårdar och noga läser sig till den breda samsyn som utarbetats i Försvarsberedningen. Med anledning av att statsministern i regeringsförklaringen använde sig av gamla förlegade säkerhetspolitiska formuleringar, som till och med den före detta socialdemokratiske statsministern Göran Persson förkastat, kan de vara läge att tydliggöra för Löfven vad Försvarsberedningen egentligen kom fram till.
Senast på Nato:s toppmöte i Cardiff i september tog Sverige i bred samsyn steg mot ytterligare samarbete med Nato.
Därtill beslutade alliansregeringen i somras – efter två år av samarbete och bred samsyn i Försvarsberedningen – att ge Försvarsmakten i uppdrag att inleda avtalsförhandlingar med Nato om värdlandsstöd. Det Nato vi ser i dag är något annat än det som fanns under det kalla kriget. Kärnan i organisationen är fortfarande de gemensamma försvarsgarantierna i artikel 5 i Natos stadgar, men samarbetet har också breddats betydligt. Nato har accepterat 12 nya medlemsländer och samarbetar även inom ramen för Partnerskap för fred med 22 andra länder, däribland Sverige.
Nato är i dag världens mest effektiva organisation för krishantering, och den enda med en global kapacitet. Efterfrågan på krishantering är stor runt om i världen, inte minst från FN, och Nato har gjort stora insatser bland annat i Afghanistan, Libyen och Kosovo. Operationer till vilka Sverige har lämnat viktiga och uppskattade bidrag som har gjort en konkret skillnad för fred och säkerhet, men även stärkt det svenska försvarets förmåga.
Det finns i dag en bred politisk enighet om att Sverige ska fördjupa samarbetet med Nato.
Efter Försvarsberedningens arbete förra sommaren blev det ett naturligt steg att ansöka om att Sverige ska få öva med Nato:s snabbinsatsstyrka NRF, genom bidrag till dess tillhörande reservstyrkeregister. Den ansökan beviljades av Nato i oktober. Sverige är nu en extra nära partner till Nato, helt enligt överenskommelsen i Försvarsberedningen.
Det är ett halvår sedan oroligheterna i Ukraina bröt ut genom Rysslands annektering av Krim. Mötet i Warszawa är ett viktigt vägskäl för ett Nato som efter den ryska aggressionen allt mer fokuserar på det kollektiva försvaret. Sverige har de senaste åren fördjupat samarbetet med Nato, vilket stärkt vår säkerhet. Detta är också något vi moderater har drivit.
M ser det som ett naturligt nästa steg att ansöka om medlemskap i Nato.
Ett svenskt medlemskap förutsätter dock att det finns ett brett folkligt och parlamentariskt stöd för en anslutning till försvarsalliansen. Gärna koordinerat med Finland som också valt att hittills står utanför.
Nato:s steg den kommande tiden, med den nytillträdde generalsekreteraren Stoltenberg, kommer att bli en viktig indikator på vilken väg Nato kommer att gå de närmsta åren. I spåren av konflikten i Ukraina och det mer osäkra omvärldsläget spelar Nato en allt viktigare roll i Sveriges närområde. Det är därför naturligt att även vi närmar oss Nato. Vi moderater anser att Sverige bör sträva efter att bli medlem av Nato och vara en del av den säkerhetsskapande gemenskap som alliansen utgör. Frågan är vad Stefan Löfven avser göra? Kommer Försvarsberedningens överenskommelse att följas, eller tar Sverige nu steg mot att agera ensamt i en tid när omvärlden kräver det motsatta?
Hans Wallmark
riksdagsledamot (M) Skåne ledamot av Försvarsutskottet
Cecilia Widegren
riksdagsledamot (M) Skaraborg ordförande Sveriges Nato-delegation