Nyligen nåddes vi av ännu ett tragiskt människoöde i fredens Sverige 2017. En ensamkommande pojke på ett boende i Västsverige begick självmord rapporterar Svenska Dagbladet: ”Det är minst det femte fallet i Sverige hittills i år där ensamkommande ungdomar tar sitt liv. Pojken hade uppehållstillstånd, men var ledsen över att vänner utvisades, enligt Omid Mahmoudi på Ensamkommandes riksförbund.”( Svd 20170927)
Tisdag 10/10 lyfter ett deportationsflyg mot Afghanistan, ett land som UD bestämt avråder svenska medborgare att resa till.
På många skolor i landet arbetar lärare och elever med värdegrundsarbete. Det handlar bland annat om att främja demokratiska principer och skapa en tolerant grund som vi tillsammans kan stå stadigt på. För två år sedan kom många unga människor till Sverige. Unga människor som flytt från länder där demokratin svajar och väpnade konflikter härjar. På skolan där jag arbetar använde vi oss av boken ”Om det var krig i Norden”. Boken vänder på perspektiven och målar upp ett scenario där en totalitär ledare tagit makten i Norden och många människor tvingas fly till länder i Mellanöstern.
Detta tankeexperiment kräver inlevelse men sätter man sig in i det blir det fullkomligt ofattbart hur vi i dag kan skicka tillbaka unga människor till exempelvis Afghanistan. Den orättfärdiga behandlingen av papperslösa ungdomar och barn rimmar mycket illa med de fina ord som uttalades av makthavare 2015. Sverige gjorde då en stor insats genom att ta emot många människor i nöd. Vi kavlade upp ärmarna och gav dem utbildning och hopp. Vi investerade i dem och sannolikt kommer de flesta av dem inom kort att börja bidra till samhället. Men tyvärr verkar det nu som att många inte får den chansen.
I mars 2015 blåste varmare politiska vindar. Stefan Lövén skrev då på sin Facebooksida: ”I dag besökte jag ett boende för ensamkommande flyktingbarn. Ungdomarna berättade om vardagen och sina framtidsdrömmar som bland annat programmerare och CEO:s. Vi pratade mycket om hur viktigt det är med utbildning, praktik och ett första jobb. Ett oerhört drivet gäng som har mycket att bidra med!”
Och 2017 har de till och med mer att bidra med. De har lärt sig språket och kommit en bra bit på sin integrationsresa. Det finns också mycket att lära av dessa människoöden.
Fram till juli 2017 bestod min familj av min fru och mig och våra två söner, 11 respektive 10 år. Sedan mitten av juli har familjen utökats med Sadegh 18 år från Afghanistan. Att välkomna honom har blivit en positiv injektion för hela familjen. Han är vår bonusson och storebror. Han har visat oss och barnen vad det innebär att inte ge upp. Sadegh är uppvuxen i Iran men riskerar att skickas tillbaka till Afghanistan efter sitt andra avslag från Migrationsverket.
Sadegh kom som 16-åring till Sverige 2015. Han väntade sedan ett år på en första intervju med Migrationsverket. Sex månader senare kom hans första avslag. Ett exempel på den godtycklighet som råder i Migrationsverkets handläggning är att Sadeghs ålder skrevs upp utan att Migrationsverket träffat honom. Under handläggningstiden slutade nämligen den första handläggaren som intervjuat Sadegh. Den nya handläggaren, som inte träffat Sadegh, skrev plötsligt upp hans ålder med ett år. Hur kan man bedöma en människas ålder utan att träffa och samtala med människan i fråga?
Ja, Migrationsverkets rättsliga logik är svår att förstå. I juridikens värld brukar devisen vara att man är oskyldig tills rätten bevisat skuld. Men i dessa ungdomars fall gäller motsatsen. Sadegh är skyldig tills han har bevisat sin oskuld. Vad är han skyldig till? Jo, en lång mödosam flykt där han varit oerhört utsatt. Han har blivit beskjuten av gränspolis och färdats i överfulla båtar. Och kärnan i hans brott är att hitta hoppet om ett mänskligare liv. Och han hittade det i Sverige. Det kan vi som nation vara stolta över. Men bevisbördan ligger ändå på Sadegh. Han riskerar sitt liv om han skickas tillbaka till Afghanistan. Men, det är Sadeghs ord mot Migrationsverkets ord.
Hur ska Sadegh kunna bevisa sitt skyddsbehov? Krävs intyg från talibaner, IS eller hans halvfarbröder som hotat döda honom om han återvänder? Och hur kan samma myndighet godtyckligt skriva upp hans ålder och därmed försämra hans chanser att få stanna?
Trots eller kanske på grund av sin situation är Sadegh en förebild för våra barn och vi lär oss dagligen mycket av varandra. Man skulle önska att fler fick ta del av den förmån det kan vara att lära känna en ung människa från en annan kultur som flytt för sitt liv.
Hoppet är det sista som lämnar människan sägs det. Och nog är det så att hoppet ger oss kraft att fortsätta kämpa oavsett om det handlar om att orka söka det där jobbet, orka gå till jobbet eller överleva i en krigszon. Människans fantastiska förmåga att anpassa sig till nya miljöer, nya livssituationer och nya tider är i sig hoppingivande. I vår tid finns mycket oro i världen och det enda som kan rädda oss är nog hoppet och vår anpassningsförmåga. Nu är det politiska klimatet mer polariserat än det varit på länge. De nyanserade tolkningarna har inget nyhetsvärde. Hans Roslings optimism klingar av och mörka krafter eldar på fördomar.
Men vi har alla kapacitet att anpassa oss och se hoppfullt på framtiden. Det är ett medmänskligt ansvar och förmågor som faktiskt gör oss till människor. Det finns inga enkla lösningar på världsproblemen. Men det finns långsiktigt ansvarstagande. Vilka signaler skickar vi till de unga människor som kommit hit under de senaste två åren? Och vilka signaler skickar vi till våra egna barn? Vilken värdegrund står vi på?
Mina barn har fått en storebror, vi har fått en bonusson. Men han kanske rycks ifrån oss. Vi är maktlösa men inte hopplösa. Det är dags att stoppa utvisningarna av ensamkommande ungdomar till Afghanistan. Inte bara för deras skull utan också för att vi ska kunna se våra vuxna barn i ögonen den dag de frågar oss om fredens Sverige 2017.
Johan Schultz
Förstelärare Ärentunaskolan