REPLIK
Anna-Lena Holmström, regionchef på Svenskt näringsliv, slår in öppna dörrar med sin debattartikel i UNT den 20 maj. Hon menar att ”vi” har börjat betrakta vinsten som ett problem.
Det som hon framför i sitt inlägg tror jag att det stora flertalet anser vara helt okontroversiellt. I en marknadsekonomi är det närmast självklart att privata företag ska sträva efter vinst och att det till och med är en förutsättning för en välmående marknadsekonomi att flertalet företag går med vinst.
Men det finns rimlig anledning att anta att det hon egentligen argumenterar för är vinster i de så kallade välfärdsbolagen, det vill säga privatdrivna skolor, vårdcentraler, omsorgsboenden med mera. Och dessa vinster är – med rätta – i hög grad kontroversiella.
Som argument för dessa vinstdrivande välfärdsföretag brukar framföras alla ekonomiska fördelar som finns i en konkurrensutsatt marknad i form av effektivt resursutnyttjande med mera. I den allmänna debatten brukar exempelvis ofta de privatdrivna skolorna kallas för ”marknadsskolor”. Men detta är en grovt felaktig och vilseledande beteckning.
Det finns flera faktorer som avgör om en marknad kan anses föreligga. En av de viktigaste faktorerna är att det ska finnas ett pris på den vara eller tjänst som företaget tillhandahåller. Om vi till exempel tar en skola som exempel så ska föräldrarna/barnen betala för ”skoltjänsten” det pris som krävs för att skolföretaget inte ska gå i konkurs. Det betyder att för att en ”riktig marknadsskola” ska vara för handen så ska de privata skolföretagen konkurrera med bland annat pris för att kunna sälja sina tjänster, det vill säga utbildning. Eftersom priset sannolikt skulle behöva var betydligt över 100 000 kronor för en plats, så säger det sig självt att det saknas förutsättningar för en privat skola i Sverige.
Samma sak gäller givetvis vården. Skulle patienterna behöva betala vad som krävs för att företagen ska generera vinst så saknas förutsättningen för privat vård i någon större omfattning.
Det är vi skattebetalare som betalar de tjänster som välfärdsföretagen tillhandahåller, alltså inte deras kunder: eleverna, patienterna eller omsorgstagarna. Detta innebär att dessa företag inte är verksamma på någon marknad utan att de snarast hamnar i en monopolliknande situation. Denna variant av ”marknad” är orimlig och gynnar enbart ägarna av företagen genom en stadig och säker inkomst, som avtalats helt utan någon konkurrens mellan köpare och säljare.
Det saknas inte bara argument för vinst i dessa bolag. Det saknas också rationella argument för att överhuvudtaget upprätthålla förekomsten av dessa bolag.