I Upsala Nya Tidning (7/6) skriver Sofia Jarl, Rickard Nordin och Annika Qarlsson (C), om att regeringen borde införa en nollvision mot prostitution.
Den svenska sexköpslagen har sedan 1999 stuckit ut då försäljning av sex inte längre var kriminaliserat. Sveriges tillvägagångssätt har fått internationell uppmärksamhet och har noga studerats för att se dess konsekvenser. Utfallet har dock vart blandat och på vissa områden har förändringen fått motsatt önskad effekt. Därför är kritiken mot rådande förhållningssätt gentemot prostitution befogad, men den föreslagna lösningen är minst sagt problematisk.
Den lösning som föreslås är en nollvision mot prostitution, alltså att frekvensen av prostitution inom tid skulle reduceras till noll. Att Sveriges visioner kan vara helt verklighetsfrånvända är förstås inget nytt, då vi exempelvis har en nollvision mot dödlighet i trafiken som på många sätt är ouppnåelig. Om Sverige skulle uppnå målet att bli helt utan prostitution skulle detta vara historiskt, då det nämligen inte finns något samhälle genom människans historia som bevisats helt utan någon form av handel med sexuella tjänster.
Om vi lämnar frågan om huruvida målet är uppnåeligt för att istället se på vad som skulle krävas för att ens arbeta mot ett sådant mål. Till en början med skulle polisinsatserna mot prostitution behöva mångdubblas. En vanligt förekommande kritik mot den rådande svenska lagstiftningen är att den lämnar de utsattas situation oförändrad. De personer som lagstiftaren vill hjälpa förvisas istället ut i samhällets periferi. Samhällsservice som polis, sjukvård och rättsväsende är en lyx som många sexarbetare inte har råd att nyttja, då deras levebröd sätts på spel. Utökade polisiära insatser skulle sannolikt driva denna grupp än längre ut i samhällets periferi och då blir frågan om ändamålen helgar medlen.
En del av kritiken som lyfts mot den svenska lagstiftningen delas av bland andra FN:s världshälsoorganisation WHO och människorättsorganisationer som Amnesty International. Men till skillnad från tidigare nämnda centerpartister vill dessa istället gå den humana vägen och helt avkriminalisera prostitution. Detta bland annat för att förbättra livsvillkoren för sexarbetare, för att reducera spridningen av könsjukdomar och för att lättare kunna bekämpa trafficking.
För det är trafficking som är det riktiga problemet. Vad en person väljer att göra med sin egna kropp bör i grunden vara individens, inte statens, angelägenhet. Även om man anser att det bör finnas undantag från principen måste man kunna se att det riktiga problemet är att folk mot sin vilja tvingas in i sexarbete och att dogmatiskt fördöma prostitution hjälper varken de utsatta eller samhället i övrigt. Istället måste vi anta en realistisk hållning och bekämpa dem som hotar andras frihet.
Oskar J Qvarfort
ordförande CUF Göteborg.